Allt är mycket lättare nu. Javisst.

Mindre ångest. Mindre smärta. Mindre handfallenhet. Mindre bråk.

Men även mindre djup, mindre känslor, mindre skratt, mindra prat, mindre gemenskap, mindre omtanke, mindre av det som krävs.

Brist på riktig vänskap. Ja, det är väl så. Brist på riktig vänskap.

Just nu har jag inte en enda vän, nära. För dem som är nära är inte nära rent fysiskt. Dem är inte här.

Och jag undrar hur jävla länge det här tillståndet ska hålla i sig. För jag tror att jag går sönder snart. Det känns som om paus-knappen är nedtryckt och jag inte kan lätta på den. Och ju längre skiva snurrar på tomgång desto skörare blir den, desto mer glömmer jag bort hur man gör, desto mer accepterar jag det här. Fastän jag fortfarande vet att det bara är ett surrogat. Förra året trodde jag att det var känslofattigt. Idag har ordet en helt annan betydelse. Jag vill ha det skitigt, jag vill ha ont, jag vill vara lycklig. Jag vill hitta någon, helst några, men det räcker med någon som jag kan känna med. Jag vill inte behöva gråta utav att jag är uttråkad. Jag vill ha något riktigt att gråta över.