B O K

Rätt så fängslande, några interessanta iaktagelser, saker man kommer att tänka på. En klassiker utan tvekan, men inte riktigt 5.



Vartenda år måste en viss procent gå...den vägen...åt helvete alltså, för att dom andra skall må bra och slippa ha något hinder i vägen. En viss procent! Vilka fina uttryck dom använder! Så lugnande, så vetenskapliga! Procent! - nej, då finns det ju ingen anledning till bekymmer...Men om man hade använt något annat ord...ja, då hade det kanske känts obehagligt... (66)

Ja en till ungdomsbok. Denna dock enbart ungdom. Helt okey, även om vissa saker verkade lite ologiska och inte vissa frågor inte riktigt besvarades. Jag vet inte. Den känns lite platt, lite orättvis, lite fel helt enkelt. Funderade på om jag skulle ge den en 2a men nej det blev en 3a. Sträckläsning.

Har bara läst bok 1, då det var den enda som stod på litteraturlistan. Men ska läsa hela, då när jag har tid. Liksom. Så det är ett bra omdömme!

Såhär skrev jag dock på min tenta om den:

"Komik är ett uttrycksmedel som kan användas medvetet men även omedvetet. Något som inte är bestämt att vara roligt, kan bli det utan författarens önskan. Rousseaus Bekännelser är ett utmärkt exempel på detta. Själva texten ska inte vara ett exempel på komik utan tärtom så ska den vara seriös, unik och blotta kärnan i den mänskliga existensen. Det går i den förromantiska andan som texten är skriven i. I kombination med fotnötterna blir verket dock till en slags komedi. Medans Rousseau hävdar att han inte utelämnar det minsta och till och med delar med sig av sina avvikande sexuella lysten så stämmer inte tidangivelserna eller vissa historier överens med det ”sanna”. Lögnerna i dessa småsaker gör att man börjar ifrågasätta hela textens sanningshalt och Rousseau framstår då som en bedragare och fjant med högtravat språk. Denna kontrast gör komik, även om författaren inte önskade det."

Då jag varit så awfully lat på senaste tiden, kommer här några av dem dramen jag läst. Alla är inte med, nej å nej. Men jag måste nog säga att jag föredrar roman-formen.
Tada!

,
Full. Som Livet en dröm. Jeppe är rätt så lustig och jag fuskade och läste på svenska.



Minns inte så mycket om den, men den var nog mysig. Så som klassicisterna brukar vara.



Den var ju faktis rolig! Även om jag inte märkte så mycket fars.



Tyckte mycket om den första gågen jag läste.

Del 1 har jag läst. Den var bra, men kräver nog några omläsningar om jag ska förstå ens ett dyft.

Den var ju bra.



Filosofisk and shit. In a good way.

Köpmannen i venedig. Sett på dramaten. Ett skålpund kött. Man förstår ju varför Shakespear är stor. Liksom.

Jag förstod inte så mycket i början, men sen blev det klarare till och med rätt så interessant, måste sägas. Grekisk komedi är ju inte så illa. Sen är det ju roligt när man är på lektionen och lär sig att se mer, som att Strepsiades på grekiska betyder förvärga, förvrida, vilket i kontext blir amüsant. 

Strepsiades

Du har ju hört min önskan tusen gånger ren; den gäller räntorna blott, dem önskar jag bli kvitt.

Sokrates

Välan då, hölj ditt huvud, samla ditt förstånd och låt det bit för bit sig grundligt tänka fram, med noggrann delning av begreppen!

Strepsiades

Ajajaj!

Sokrates

Å, håll dig still! Och om en sak dig syns för svår, så vänd år annat håll! Låt sedan ditt förstånd på nytt ta fast i saken och avväg den fint!

Strepsiades

O bäste lille Sokrates!

Sokrates

Vad är det nu?

Strepsiades

Nu har jag om räntan funnit på en tjuvidé.

Sokrates

Nåväl, låt höra den!

Strepsiades

Jo, säg mig nu –

Sokrates

Vad då?

Strepsiades

Jo, om jag en thessalisk trollkär’ng kunde få att skaffa månen ner en vacker natt, och sen jag stoppade honom in uti ett runt fodral liksom en spegel för att så förvara’n väl.

Sokrates

Vad skulle det föra dig för nytta?

Strepsiades

Vad?

Om månen icke längre vandrar upp och ned, så slipper jag betala räntan.

Sokrates
Varför det?

Strepsiades

Jo, man betalar ju alltid räntan månadsvis.

 (263-265)

Den här dagen måste jag ha haft det beryktade paret av guldlamé med höga klackar. Jag kan inte se vad jag annars kan ha haft på mig den dagen, alltså är det de. Extra nedsatta reaskor som min mor har köpt åt mig. Jag har dessa guldskor på mig när jag går till skolan. Jag går till skolan i aftonskor med små broderier av strass. Jag vill ha det så. (12)

Och sedan följde det omöjliga i att fortsätta, eller sömnen, eller någon gång ingenting, någon gång däremot husköp, flyttningar, ibland också den där sinnesstämningen, denna nedslagenhet, och ibland, en drottning, allt vad man bad henne om, allt vad man erbjöd henne, detta hus vis Lilla Sjön, utan någon som helst anledning, när min far redan var döende, eller den där hatten med platta brätten, för att flickan så gärna ville, eller dessa guldskor på samma vis. Eller ingenting eller sova, dö. (14/15)

Jag har aldrig skrivit, när jag trott mig skriva, aldrig älskat, när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren. (21)

Vi ser på varandra. Han omfamnar min kropp. (30)

Varför hon befann sig där och inte någon annanstans, också varför hon hade kommit så långt ifrån, från Boston, varför hon var rik, varför man visste så oerhört lite om henne, ingen, ingenting, varför dessa mottagningar, liksom nödtvungna, varför, varför denna lilla partikel av död i hennes ögon, mycket långt därinne, på botten av blicken, varför? Marie-Claude Carpenter. (48)

Hon är klädd i Europas gamla trasor, i vad som återstår av brokader av de gamla urmodiga dräkter, de gamla gardinerna, de gamla draperierna, de gamla stuvarna, de gamla skräddarsydda trasorna, gala malätna rävboorna, gamla utterpälsarna, hennes skönhet är sådan, trasig, frusen, snyftande, och landsflyktig, ingenting är lagom för henne, allt är för stort, och det är vackert, hon svävar, alltför mager, hon passar inte i något och ändå är det vackert. (48/49)

Hon, elle. Hélène L. Hélène Lagonelle. (52)

Man borde förbereda folk på dessa saker. Tala om för dem att odödligheten är dödlig, att den kan dö, att sådant har inträffat, att det fortfarande inträffar. (74)

Den var bra. Fin stämning, och allt det där. Men Norwegian Woods var bättre.

”My mobile-phone number,” she says with a wry expression. “I’m staying at my friends place for a while, but if you ever feel like seeing somebody, give me a call. We can go out for a bite or whatever. Don’t be a stranger, OK? ‘Even chance meetings’… how does the rest of that go?”

“’Are the result of karma’.”
“Right, right,” she says. “But what does it mean?”
“That things in life are fated by our previous lives. That even in the smallest events there’s no such thing as coincidence.” (39)

“In ancient times people weren’t simply male or female, but one of three types: male/male, male/female or female/female. In other words each person was made out of the components of two people. Everyone was happy with this arrangement and never really gave it much thought. But then God took a knife and cut everyone in half, right down the middle. So after that the world was divided just into male and female, the upshot being that people spend their time running around trying to locate their missing other half.” (48/49)

All I know is I’m totally alone. All alone in an unfamiliar place, like some solitary explorer who’s lost his compass and his map. Is this what it means to be free?  (56)

“[…] It’s as Goethe said: everything’s a metaphor.” (139)

“Good question,” Oshima says, and pauses as music fills in the silence. “ I have no great explanation for it, but one thing I can say: works that have a certain imperfection to them have an appeal for that very reason – or at least they appeal to certain types of people. Just like you’re attracted to Soseki’s The Miner. There’s something in it that draws you in, more than more fully realised novels like Kokoro or Sanshiro. You discover something about that work that tugs at your heart – or maybe we should say that the work discovers you. Schubert’s Sonata in D Major is like that.” (144)

Epitome (146)

It’s all a question of imagination. Our responsibility begins with the power to imagine. It’s just as Yeats said: In dreams begin responsibility. Turn this on its head and you could say that where there’s no power to imagine, no responsibility can arise. Just as we see with Eichmann. (172)

“But Kafka isn’t my real name. Tamura is, though.
”“But you chose it, right?”
I nod. I’d decided a long time ago that this was the right name for the new me.
“That’s the point, I’d say,” Oshima says. (208)

 “[…] As long as you have the courage to admit mistakes, things can be turned around. But intolerant, narrow minds with no imagination are like parasites that transform the host, change form and continue to thrive. They’re a lost cause, and I don’t want anyone like that coming in here.” (240)

“It was the ancient Mesopotamians. They pulled out animal intestines – sometimes human intestines, I expect – and used the shape to predict the future. They admired the complex shape of intestines. So the prototype for labyrinths is, in a word, guts. Which means that the principle for the labyrinth is inside you. And that correlates to the labyrinth outside.” (460)