Nu andas vi och imorgon strukturerar, planerar och analyserar jag.

In och ut. In och ut. In och ut.
Chilla bruden, ffs.

Och sen så blottar jag hela mina tankegångar för dig, utan att ens blinka. Och tappar i mörkret - jag vet inte när du är ironisk (vice versa som tur är också, för att rädda min sista und av självkänsla). Ironi brukar vara min grejj, men jag står handfallen. Dubbelironi. Trippelironi. Och utan att veta hur länge det kommer ta.
En sak jag vet är att du dock går emot det jag ställt upp för mig själv. Och jag älskar det. Äntligen något jag kan använda mitt säkerhetsnät för. So to speak.

Om några minuter ska jag iväg på en fika. Det kommer bli interessant. Eller jag vet inte. Det är det som är så svårt. När det blir för interessant. Så att man låser sig. Så att man ses med årsmellanrum. Men ja, allt kanske blir torrt nu. Och då kanske det är bra att man träffas sällan eller nästintill aldrig.

Å jag vet ju int.

Ojojoj här slår vi på stort.

Har i stort sätt klagat på snön hela långa dan. Halkat fram och nästan fallit på baken ett bar gånger. Klagat vidare, suckat djupt och besvärat och tagit upp detta bedrövliga ämne om och om igen. Alla andra såg det positiva med snön - WTF, vad för positivt? Sen facebook-stalkade jag lite och well, det var ju inte så bra, men tydligen är det inte bara jag som inte tycker om snön. Och GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD vad jag fuckat upp allt. Och gud vad jag får skylla mig själv. Och gud att det var försent för länge sen. Men men - jag blickar, tvingar mig framåt.

Så träffade jag H. (en signifikant Kafka punkt såklart). Som jag kunde diskutera just K. med och det var trevligt. Ack så trevligt! Fastänn det är ett helvete att äta baguette i mormors vardagsrum. Sällskapsspel, kläder och sociala spel.

Nu ska jag på bio snart. Gratis, så det är nice!

Det finns dagar då man skimmrar ur ögonen. Då man är fin, inte ser sliten ut alls. Senaste tiden har jag ofta kännt mig så. De dagarna det inte är så känns det förvirrande. Vilka produkter ska jag använda för att återfå glansen i ögonen. Jag lägger en, för en vardag, snygg ögonmejk, men det funkar inte. Kladdar på lite concealer. Ögonen är fortfarande blanka. Tänker att lite rough livar upp stämmningen. Men sen känner jag mig bara röd och mossig. Dämpar det röda med lite matt puderfoundation. Bättre. Men ögonen är fortfarande rätt så livlösa - utan den där lågan. I ett sista desperat försök applicerar jag läppglans. Lite lite, vad hjälper läppglans när ögonen inte vill? Tydligen jättemycket. Gud vad mycket skillnad, inbillad eller ej, lite läppglans kan göra. Gosh.

Positivt med 2009 (aningen för tidigt kanske):
- Jag har kommit närmare min syster
- Jag har tagit studenten
- Jag har kommit på det klara med vad jag vill göra (även om jag inte inlett "göra" fasen än)
- Jag har fått ett första riktigt jobb
- Jag har haft en del otroliga kvällar

Sen mycket mer, men det här året har inte sugigt. Bra. Positivt. 2010. Nytt decenium, snart.
Måste bara arbeta på modet igen. Som 2006. Då funkade det. Och man kan ju inte bli sämre över tiden.

Jag känner mig som en klubbad säl. Eller rättare sagt så känner jag mig bakis. Utan att ha druckit en ynka liten droppe på över en vecka.

Och ja jag vill bara se mig ytterst förskönad i svart vita skuggbilder. För verkligeheten är inte vacker.