Idag är en sådan där dag då jag gör fel val. Då det blir lite fel, sådär. Som känns i magen, som knyter sig. Som gör att precis när jag sagt något så känns det fel. Vaknade klockan 6. Väntade på att få jobb, mitt armband gick sönder, avanmälde mig 8.20, jag kan ju inte sitta och vänta hela dagen. Telefonen ringde 8.31. Funderade på att tacka ja, borde tackat ja, sa nej. Känndes fel. Känns fel. Måste få saker gjorda idag. Annars har jag missat en hel jobbdag för ingenting. Det är inte bra. Om allt går bra kan jag skriva upp mig för torsdag förmiddag och fredag eftermiddag men det vet jag inte än.

Nu lyssnar jag på Nicest Thing på repeat. Absolut fel val.

Och så slog det, pang pang pang. Kunde inte inte titta. Svänger. Vad fan? Jag biter mig i insidan av kinden. Hoppas att hon fryser i sina sommarskor, som är fina. Biter mig i läppen. Försöker leka med han mittemot, för att slippa tänka på honom tvärsöver.

Hoppet i slagen som på hemvägen är depression, som mynnar ut i; hur ska jag orka vänta i 8 år?
Det är just det som är mitt fel. Vänta. Borde ersättas med göra. Eller hej.

Epic: Hur stavas det?
Samt att Umeå inte verkar så illa.

Jag köpte en ring idag.

Och skor. Dem är rätt så fula. Men dem var billiga.

Sen så slängde jag ihop en paj.
Det är det enda produktiva jag gjort idag.

hehe.

Ett tag sen fyllde jag år.

Lite längre, smalare, krusigare. En utmanande blick, en som var fastklistrad vid rulltrappstegen.

Och en interessant karaktär uppenbarar sig. Och jag vet inte och är håglös och blajj och blajj och skit och leenden och skratt.

Och sen ett av dem större problemen; att jag trivs liksom, för det gör jag (inga krav liksom), men njaaaa liksom det blir fel ändå. Image, ett töntigt ord, men det stämmer.
Vill inte gå ut.
Vill inte.
Vill ligga. Sova.

FAN FAN FAN.

Så är man på ruta ett igen, då man låter allt skena. Sätter upp år då det är okey att inte orka längre. Hänger sig åt martyrföreställningar, när man inte gör ett skit för att förbättra sin situation.

En sömnig fredagmorgon.

Sen vände jag mig mot höger och sen gick det lite för många sekunder. Tåget passerade, fastänn jag var på det.
Flickor med page och basker är skrämande.

Sen så frågar jag mig i sann tonårsmanér; "när är det min tur?" - när jag i själva verket inte ens försöker ta tag i saker. För jag är rädd.

Det är inte värt att bli sur över.

Om högst sex timmar är det över. Det kommer gå bra idag, visst, visst? haha!

Och du är ju verkligen ofantligt dryg, är du inte? Speciellt påtagligt när man båda står framför samma dörr utan att börja prata, när jag tittar in genom fönstret och tänker "fan, jag vill inte!". Men jag tänker inte ge mig in i en krystad konversation. Dryg.

Allt är mycket lättare nu. Javisst.

Mindre ångest. Mindre smärta. Mindre handfallenhet. Mindre bråk.

Men även mindre djup, mindre känslor, mindre skratt, mindra prat, mindre gemenskap, mindre omtanke, mindre av det som krävs.

Brist på riktig vänskap. Ja, det är väl så. Brist på riktig vänskap.

Just nu har jag inte en enda vän, nära. För dem som är nära är inte nära rent fysiskt. Dem är inte här.

Och jag undrar hur jävla länge det här tillståndet ska hålla i sig. För jag tror att jag går sönder snart. Det känns som om paus-knappen är nedtryckt och jag inte kan lätta på den. Och ju längre skiva snurrar på tomgång desto skörare blir den, desto mer glömmer jag bort hur man gör, desto mer accepterar jag det här. Fastän jag fortfarande vet att det bara är ett surrogat. Förra året trodde jag att det var känslofattigt. Idag har ordet en helt annan betydelse. Jag vill ha det skitigt, jag vill ha ont, jag vill vara lycklig. Jag vill hitta någon, helst några, men det räcker med någon som jag kan känna med. Jag vill inte behöva gråta utav att jag är uttråkad. Jag vill ha något riktigt att gråta över.

Idag har det kört ihop sig. Alltså hos dem flesta brukar det vara extra stressigt då, hos mig är det chill istället.
Att det just kört ihop sig idag är egentligen inte så jobbigt om man tittar ut genom fönstret. Snöblandat regn lockar inte direkt. Det enda negativa är väl att jag vaknade klockan 6 och inte har sovit sen dess. Men det är väl smällar man får ta.

Trodde jag skulle få jobb - vaknade klockan 6.

Telefonsamtal om jag ville vara lärare i advanced english. (I efterhand borde jag tackat ja, men det gjorde jag tyvärr inte)

Telefonsamtal om jag ville jobba i eftermiddag. Skulle gärna tackat ja, men kunde inte då jag skulle vara pluggmentor kl. 16.00.

Telefonsamtal om jag ville jobba imorgon eftermiddag - tackade ja! (Något som går vägen!)

Telefonsamatal om att min pluggmentorelev ska till tandläkaren och vi får skjuta up.

Istället ligger ja i min säng och läser Ungdomsboken Djävulens Märke, som är underbart bra. Har läst cirka 200 sidor idag. Annars så ligger jag i min säng och hälla i mig te. Tänkte mig att jag ska göra lite "jobb" nu och ta tag i Sandmannen. haha!

Såhär kul har vi det idag, ja.