Jag är en person som har lätt att råka ut för pinsamma incidenter. Många, många, vissa som jag lyckats glömma, andra som inte riktigt försvinner.

Top tre från denna sommar:

1. Alltså polisbilen på studentdagen toppar nog denna lista.
2. När min syster och jag var ute i Kos skulle vi hem, vårat hotell låg lite off, och vi hade hittat 10 euro; så vi tänkte " yey vi kan ta taxin för 5euro". Vi satte oss i bilen och kallsvetten bröt fram - var fan är pengarna?! Var är dem?! VAR?! Så vi hade inga pengar till att betala taxin. Min syster sprang in i receptionen och bad nattvakten att låna oss 5 euro; han tog drickskassan fylld med 10; 20 cent mynt. Taxichaffören svarade med ett "thats not money, it's shit"; när min syster slängde in mynten i bilen.
3. Jaaaaa; fallet i onsdags var ju inte så glamoröst, alls, eller på rätt location.

Sen tillkommer ju samtal, fall osv. i frekventa upplagor.

Sagolikt uppvispad med realitet.

Och jag måste tvinga mig; struktur.

Normalt brukar en känsla av lättnad strömma igenom mig när jag kommer hem igen från en vistelse någon annanstans. En lättnad som beror på att allt blir normalt igen. Men nu vet jag inte vad som är normalt; och det som är normalt nu tycker jag inte om. Normalt suger. Så ingen lättnad.

Anledningen till att Gina Tricot dyger; men dessa är slutsålda  i dem 4 butikerna jag kollade i. Great.

Imorrn ska jag till Grekland.

I brauch epern der mir gatz gibt.

Dra tillbaka. Det börjar bli för komplicerat. Chilla och andas och åka till Grönalund.

FUCK FUCK FUCK FUCK. Byta.

Tidigaste hemgången på länge - jag menar det var fortfarande mörkt på väg från tunnelbanan. Underbar utekväll; goda drinkar, bra sällskap och musiken som lätt rankas 5 av 5 hos mig; i alla fall i början (sen sjönk det till kanske en 3:a). Men om man är en god syster som ska guida genom stockholms second hand utbud för att sedan festa loss på en otroligt classy finlandsfärja så måste man ibland gå hem tidigt (speciellt med tanke på att det blev aningen sent; och kanske liiiite för blött igår). Fastänn den tidiga hemgången inbringade kommentarer om att man festade för hårt först för att sedan brinna ut. Jag håller nog med Kurt där "It's better to burn out than fade away". Jag menar att halvfesta, halvdansa, halvdrick, halvröka är inte riktigt min cup of tea.

Sen finns det alla dem där garnnystan. En poäng som äger; saker som man inte kan figurera ut. Frågorna som ställs och dem som aldrig ställs. Den där existentiella tonårsångesten. Relationer som trasslar, så att man inte vet om dem finns, var dem finns, att dem finns. Men sen finns dem, och sen igen inte. Och man orkar, vill och kan inte ta tag i dem - för om man sliter för hårt i en tråd går den antingen av eller så blir trasslet värre och värre. Man måste lirkar och gnida och vänta. Och oftast ordnar det sig nog aldrig; men det ordnar sig, det gör det alltid. Paradoxal fyllelogik? Nejdå - det enstaka kanske inte ordnar sig; men det stora löser sig.

Uppgång vid 10.10 imorrn - Rory and Lorelai.

HA HA HA det här är lite skrattretande. Jag trodde vi skulle åka till Kos; partyisland liksom. Men min mamma tittar mer noga på bokningen - det är iinte Kos vi ska till utan Kalymnos. Ön utanför; den som är lite mobbad och fortfarande "autentisk grekisk" utan långa sandstränder utan små klippiga. Autentisk grekisk med sann mamma mia anda känns som något man uppskattar med högre ålder, men jag ville ju ha charter-pure. Wellwell det blir säkert kul och jag får förhopningsvis lite färg i alla fall. Detta är lite typiskt. Men på slutet brukar det bli bra.

Resa till Kos är bokad. Trés bien. På Tisdag, 21, bär det av - familytrip; tur att min syster följer med och att 17 inte verkar vara ett hinder i Grekland.

Fuck jag har upptäckt att mitt kort går att använda på internet. Det är inte så bra känner jag.

Det löjliga är ju att jag verkligen vill att du ljög för mig.

Jag agerar drygt, fördumsfullt, drar skämt på dina bekostnader, är arrogansen personifierad och lite allmänt desperat och tjej på det.

Ändå väcks klockan 04.01 nästföljande morgon.
04.06.

Men nej; jag kan inte. Norrtäljabor går före, även om du skulle gjort det i en ideal värld.

Okey; okey - 3 gången gilt, beroende på innehåll. Fast det stämmer ju då inte riktigt. Stolthet&all that jazz. Så beroende på innehåll om det kommer 3. Det där formatet sms är långt mer tilltallande än ring ring.

Ja, det blev en utgång.
Jag hatar spel.
Och tyvärr så älskar jag att gå ut.
Upp vid 10; Gilmore Girls. FFs.

När jag var liten kände jag ett behov av att vara med i den österrikiska motsvarigheten till barn melodifestivalen; Kiddy Contest. Jag hade till och med en idé till en låt (att jag varken hade rösten, utseendet, dansstegen, karismat kan man ju bortse ifrån). I alla fall ville jag sjunga om att livet var som ett nöjesfält; för vilken unge tycker inte om nöjesfält liksom, var min tanke. Idag kom tanken med att livet är som ett nöjesfält upp igen.

Varje relation är som en åkattraktion i sig. Dem stora läskiga attraktionerna, dem små som man tar sig en åktur med emellanåt och de trygga glassförsäljarna som man återvänder till.  Där finns fritt fall; explosivt och pirrigt, lång kö, men kort åktid. Berg och dalbanan som är det traditionella lågvariga, det som man bara måste göra, i alla fall nån gång i livet. Spökhuset som är läskigt och som stannar läskigt, och som får en att fråga sig varför man beger sig in där om och om igen, fastän det kostar extra pengar. Sen finns även veteranbilarna som man åkt med sen man gick till Grönalund för första gången, och måste återupplevas varje gång på nytt. Sen finns det såklart också "attraktioner" som skrattkammaren, som man helt enkelt inte förstår sig på.

Efter lunch, när man är lagom (som om det skulle finnas ett lagom på ett nöjesfält, efter glass, våfflor med grädde och sylt, popcorn, hamburgare, små godis och sockervadd konsumerade på alldeles för kort tid) mätt och beger sig på en tur på pop-expressen som får en att må  lagom illa efteråt. Vill inte vara med längre; sätter sig på en bänk och väntar tills begäret att spy går över. Efter ett tag på bänken mår man fint igen; antingen så tänker man att man aldrig mer ska åka på en tur som vänder om  magen på en eller så bestämmer man sig för att ta en ofarlig tur emellan eller så hoppar man på hästen igen.

Jag sitter på bänken. Har vilat. Ser mig omkring, men ingen attraktion verkar attraktiv för stunden. Det är vid sådana tillfällen man är glad att nya metallmonster som extreme byggs. Fast man ibland skulle föredra fritt fall - men den är stängd på grund av reparationer, öppnas nog aldrig mer. Berg och dalbanan då? En person dog i en olycka, riva och bygga på nytt. Något ofarligt som nyckelpigan är inte riktigt värd kön.

Skillnaden är nog att man kan gå ifrån grönalund och återkomma nästa år. Om man väl gått ifrån livet så finns det ingen riktig återvändo; borta är borta. Och man kan ju inte gå innan nöjesfältet stänger eller i alla fall regnet börjar ösa ner, åskan skakar metallställningarna och blixten lyser upp området.

---

Grattis honey!