Och sen så blottar jag hela mina tankegångar för dig, utan att ens blinka. Och tappar i mörkret - jag vet inte när du är ironisk (vice versa som tur är också, för att rädda min sista und av självkänsla). Ironi brukar vara min grejj, men jag står handfallen. Dubbelironi. Trippelironi. Och utan att veta hur länge det kommer ta.
En sak jag vet är att du dock går emot det jag ställt upp för mig själv. Och jag älskar det. Äntligen något jag kan använda mitt säkerhetsnät för. So to speak.