Jag tror på ödet.

Somliga må ifrågasätta detta, argumentera med att tron på ödet utesluter den fria vilja, som vi allt så gärna vill klamra oss fast vid. Tvivla på att det är, gud förbjude, någon högre makt som bestämmer över oss.

Men jag tror på ödet.

Det beror, kanske, på att jag inte litar på mig själv tillräckligt mycket, att jag inte vill ta ansvar för alla mina handlingar, mina val. Men det är inte det ödet betyder för mig. För mig betyder det trygghet, vetskapen om att det kommer gå bra, till slut i alla fall. En pojke på en konfirmationsutflykt (jag var kär i honom, i mjuka åldern av 12,13 år) sa, när jag frågade om han trodde på ödet, han sa att han gjorde det, men att man tog sina egna beslut som påverkade händelserna. Jag har anammat det tankesättet och det har förankrat sig.

När jag traskar hem en alldeles för tidig kväll, med onda fötter, behöver jag tro på ödet.

När jag känner mig hopplös behöver jag vetskapen om att någon/något vet att det kommer gå.

När jag inte vill längre behöver jag ödet.

Ödet är min livlina, min boj, min gud, det/den som får mig att överleva. Den/det har tillräckligt ofta lyckas bevisa sig själv, med saker som inte bara kunnat vara tillfälligheter, datum, livsräddare. En tvivlare, eller existentialist, må hävda att det bara var jag som gjorde/påverkade det själv (på ett djupt psykologiskt plan). Men jag vill inte vara en sådan tvivlare, jag är skeptisk inför allt för mycket. Ödet, eller gud, eller vad som helst är det som får mig att leva vidare. Vetskapen om att efter natten kommer dagen, efter regn sol, efter mörker ljus. Moder fortuna är det för mig.

Jag måste tro på ödet, annars vore jag inte.

För egentligen är jag djupt rotad agnostiker, varken det ena eller det andra; inte heller med ödet (då jag låter mig ha fri vilja) är jag fullt övertygad - lagom.

Men ödet, i den ena eller andra formen, finns för mig.

Solen gäckar mig.

Jag är sjuk. Utslagen. Jag minns inte när jag var så sjuk senast: kanske 3 år sen; men då varade det bara under en dag. Idag är jag inne på andra dagen. Natten tillbringade jag med att vakna i en-timmars-intervall för att snyta mig. Sen har jag mest legat i dvala som jag varvat med sömn och sen när jag hade tillräckligt med kraft läst en eller två sidor. Dvalan och Mardrömmarna har fått in mig på alldeles för många tankar. Och alltid kommer jag fram till samma slutsats, som styrks ju mer och mer jag kör in mig på den. Det är farligt - jag kanske har hamnat i en alldeles för stor bil i en återvändsgränd. Jag tycker inte om slutsatsen och kör vidare, kör vidare och hoppas på att det svänger och en väg breddar ut sig framför mig.

Orden gäckar mig .

Att gå i skolan är som att spatsera på ett minfält.

Hans flin där, dina rörelser rakt framför mig och ett undflyende leende, det patetiska med att försöka borra igenom någon med ögonen som redskap, det avklippta håret på andra sidan rummet, lukten som kommer och drämmer till, doften som inte går att tvätta bort och fortfarande är densamma, de blonda lockarna, isblå ögon, skrattet som ljudar, alltid en ton ifrån att vara äkta: förvillande likt.

Och allt man vill är att det ska smälla.

Ibland tänker jag att jag redan haft min peak i livet. Att den bästa tiden var den när jag var i åldern 3 till kanske 7, dagis en bit in på första skolåret. Jag suger ut den söta melankolin ur den tiden som redan varit, som jag inte kan hitta bevis på att den var dålig, då jag inte minns mer än fragment. Det jag annars förlitar mig på är andras berättelser om en flicka med gyllene hår som var ytterst extrovert, rättvis, delade med sin syster och var relativ klipsk (enligt andras historier om slagfärdiga meningar). Det jag själv  minns är att  V. bodde i huset mittemot och hur jag kunde vinka till henne från vårat köksfönster att S. bodde kanske 5 minuter ifrån mig, 2 om man klättrade över staket - Söder idyll.

Men sen kommer jag alltid att tänka på underbara tider jag hafts som jag kan minnas. Utflykter med bilen till olika utflyktsmål, morgoncigaretter i sunkig Christiane F. miljö; alldeles för ung, ihopmixtrandet av gräs och andra vidrigheter som var trolldrycker, ätandet av smutsig snö då man önskade att också få bli sjuk och få en laptop i present, nätter som man sprang runt på stan på pratade om lax och gick på skansen dagen efter, ljuva sommarlovskvällar med alldeles för många och stora myggbett, sittandes på bänkar framför fontäner. Oväntade händelser man aldrig skulle räknat med skulle inträffa, inte med den personen. Människor som man aldrig trodde man skulle umgås med och sedan älskade.

Så även om jag kanske redan upplevt min höjdpunkt kommer det komma eftervärk - som efter födseln; i positiv bemärkelse. Minnen som man vårdar och kan återkalla känslan på, subjektiva sanningar, istället för att behöva förlita sig på andras. Subjektiva sanningar är underbara. Och det är därför - för känslan för eftervärken: och vem vet det kanske inte är eftervärk.
 
Barndomen i själv verkat kanske bara var läckandet av fostervattnet. Hittils har det varit väntande med värk emellan (värken symbolisernade de bra stunderna; då vi ju använder förlossningen som en positiv jämförelseterm). Efter värken kommer den riktiga födseln (höjdpunkten) sen efterverken, barndomen, ungdomen, vuxenskapet, ålderdomen, döden. Så enligt denna jämförelse är jag inte ens vid liv ännu. Vilket inte känns så dåligt än  - förlösas.

Det finns likheter. Ögonen, vissa delar av sättet. Olikheter. Men det gör ont att se, denna förstörelse, samtidigt som jag inte kan låta bli då det är så bra. Men alltid alltid, tänker jag på dig, smärtsamt mycket när jag ser henne.

Jobbintervjuv-fiasko. 1000 sökande,endast 130 som blev fick en telefonintervju och jag är tjejen som kommer en timme sent.





Jag känner på mig att det var score... Jag hatar att söka jobb.

Jag är nervös. Jättenervös. Jobbintervjuv - skräck.

Som insvepta i ett töcken. Precis som flingorna som dansar utanför, seglar ner långsamt. Men utan den friska luften - mer tryckande kallt istället för frisläppt kallt.  Tiden som går, dagar, veckor, månader passerar förbi - minnena bleknar, allt bleknar.

Idag satt jag i 3:2 och tänkte; här satt man 2 och ett halvt år sen - var nervös. Uppropp. Och detta nervösa har blivit till en vardag, o-nervös. Jag tänker nästan aldrig tillbaka på vardagen i nian, kommer det bli likadant här? Att det bleknar - att man kan se tillbaka på det, men inte minnas hur det var. Som när man läser, man läser, ibland känner man, ibland vet man, ibland är allt klart, men samtidigt så är läsa aldrig samma som leva. Kommer denna vardag kännas som en bok.

Som bleknar, vardagen som försvinner, människorna som tynar bort - men vad med dem som man vill låta behålla färg?

Idag är en dag då jag vaknade och kände mig så pigg så pigg. Som adrenalin flödade genom mina vener och jag aldrig skulle kunna sova igen.

Sen kom jag till skolan.

Dagen börjar med ett litet slängigt svenskatal.

Fyra (4) timmars hål.

Historia.

Sen kom jag hem och hade nått nollnivå. Noll. Så inihelvetetjävla trött.

Japp. Skoltrött. I mag numa. Tänker inte skriva ner alla mina hätska tankar jag hyser mot skolan just nu. Men skoltrött. Sannerligen.

Jag har blivit blödig. I lördags trodde jag att det enbart var en biverkning av baksmällan: när jag fick kämpa för att hålla emot tårarna när jag såg på "Stockholm - Arlanda". Men även igår fick jag strida emot, vid en halvdålig amerikansk film som spelade enbart på klyschor, men var bra för det. "Där mitt hjärta finns" och Keira Knightly är ju för underbart vacker. Men tänk om det är en ihållande känsla av att vilja gråta, framför filmer...det går ju an hemma: men på bio - med smink på? Hjälp. Det var för den delen år sen jag var på bio.

Jag sitter och skriver om Kashmir konflikten. Det är svårt att skriva när dataskärmen är smutsig. En unge som ritat på den med blyerts, som inte går bort med vatten och något hårdare medel vågar jag inte försöka mig på. Detta med tanke på min lekdator som jag förstörde i ettan då jag ville rengöra skärmen med badrumrengörare. Det fungerade inte så bra så hela skärmen blev vit. Sen kunde jag inte öva stavning längre. Så därför kan jag inte stava. Och alfabetet lärde jag mig också först i fyran, är fortfarande lite osäker på alla bokstäver efter P. Så jag sitter här och skyller på blyerts.

Ja, jag är en sån där som gör pinsamma saker. På alla sätt och vis. Det jag kan trösta mig med är att jag går sista året på gymnasiet istället för första på högstadiet. Samt allt komplimanger (3!!) jag fått de senaste två dagarna av tre olika lärare inom tre ämnen. Känns bra det, riktigt jävla bra. Speciellt då det även är mina favorit ämnen: "psykologi" (...projekt...), filosofi och litteraturkunskapsdelen inom svenska. Även fast de kanske inte har så mycket med pinsamheten att göra.

För den delen, gud vad bra om jag skulle vara typ allergisk mot allt onyttigt, ur matvägen då, typ 6 dagar i veckan. För disciplin är ju inte direkt min främsta egenskap, på något område, så ett litet hudutslag, kliande och en igentäppt strupe skulle hjälpa mig en bit på vägen. Efter denna sportlovsvecka med egen matlagning skulle det kunna behövas.

Jag känner mig glad, harmoniskt, halvt bubblande glad. Det finns ingen specifik anledning till det - kanske solen? Idag börjar Desperate Houswives! Säsongsstart, ett av de få program jag inte ser på på internet. C´ést magnifique.

Källa: Google.se

Min vanliga hårprocedur är att tvätta håret, föna ner det och sen platta det. Det är det jag gjort de senaste tre åren. Igår tvättade jag mitt hår på kvällen, lät det halvt lufttorka och gick och la mig med halvblött hår. Idag har mina naturliga lockar, eller rättare sagt vågor kommit fram igen, efter att endast ha fått andningsutrymme när det regnat och jag inte kunnat skydda det från att bli lite krulligt. Det konstiga är - I like it. Det enda problemet är att det är farligt att sova med halvblött hår: man vet ju aldrig hur det blir, och när mitt hår väl lockat sig så är det svårt att med min prehistoriska plattång få det rakt igen. Men jag kanske borde prova. Gå med oplattat hår till skolan. Något jag verkligen inte gjort sedan jag började gymnasiet. Risky. Time for an new era. And all that jazz.

Onsdag varblev lite för rolig. Radiodisco,snabbnudlar, Greys Anathomy och drömmar om Tony, å Tony. 

Pluggandet på litteraturkunskap igår var smärtsamt, men sällskapet och salladen piggade upp. Belöningen med pizza med mozarella och majs - underbar.

Idag känner jag mig nerklubbad och överkörd av en buss. Fastänn solen ler, skulle kännas bättre medoväder. Ikea ringde. Kallad på intervjuv - så jag kanske får ett sommarjobb trots allt! Mycket plugg att göra idag. Hemskt. Mycket plugg att göra hela tiden. Och mata katten.

Snart kommer T. hit på några glas vin. Kanske lite mat också, vem vet.

Kul med lov. Ja.

En mysdag. Signerad McDonalds. 3 hamburgar åt jag. Först skratt och skitsnack och gossip och underbart med min favorit kines. Sen SSB för lite projektkällor. Mötte upp min kära S - med i och vi begav oss ut för att leta efter ett litet ställe att dricka drinkar på en tisdagskväll. En promenad som förde förbi vrgs port och blöta strumpor senare befann vi oss på ett sunkhak. Drack en Garbo och vi befann oss i blickfånget dvs vi satt framför projektorskärmen. Avhandlade allt viktiga och oviktiga. Sen gick vi till McDonalds njöt av deras musik, läste Cosmopolitan och funderade hur bra det inte skulle vara om det fanns ett "vuxen" McD (vilket såklart skulle heta McD). Ett McDonalds som fungerade som förkrökställe, hamburgare och billig alkohol - det kan ju knappast bli bättre. Men det skulle säkert sänka deras image, tallriksmodellen och sprit är kanske inte en given kombination.

Att gå från enbart tankar i det blå till lite mer protokol, lite som Gabriel Mortimer  gör i "Mot Strömen"; preludier - Söderberg. Men med undvikande av den metalliska bismaken. Man vill ju komma ihåg händelserna också inte bara allt som omringar dem.

Det här är fällan jag faller in i varje lov när jag tar för mig att plugga: jag tror att jag inte kommer att hå något att göra på lovet, så jag gör inget arbete de första dagarna. Sen så får jag ändå alltid massvis att göra vilket leder till att jag inte jobbat i början då jag tänkte, naw jag har ju mycket, mycket oändligt mycket tid och sen har jag ingen tid då jag ska träffa människor göra dittan och dattan. Sen sitter jag där på söndagen igen med totalångest och mycket mer plugg än en vanlig söndag, då "jag skjuter upp det där till på lovet". Måste tänka över det där med studieplanering.

BTW idag kan man anmäla sig till utbildningar på studera.nu, har redan hittat en interessant, men ska nog kolla vidare lite. Och sommarjobb och historia och engelska, svenska, projekt och filosofi. Och roliga saker. Samt börja på min bok i blondinbella-anda. Och vara bakis, slappna av och njuta av skräp-tv och skins.

Och tiden är inte min vän.

Kul med lov. Ja.

Mitt hår har blivit rätt så långt.