Som insvepta i ett töcken. Precis som flingorna som dansar utanför, seglar ner långsamt. Men utan den friska luften - mer tryckande kallt istället för frisläppt kallt.  Tiden som går, dagar, veckor, månader passerar förbi - minnena bleknar, allt bleknar.

Idag satt jag i 3:2 och tänkte; här satt man 2 och ett halvt år sen - var nervös. Uppropp. Och detta nervösa har blivit till en vardag, o-nervös. Jag tänker nästan aldrig tillbaka på vardagen i nian, kommer det bli likadant här? Att det bleknar - att man kan se tillbaka på det, men inte minnas hur det var. Som när man läser, man läser, ibland känner man, ibland vet man, ibland är allt klart, men samtidigt så är läsa aldrig samma som leva. Kommer denna vardag kännas som en bok.

Som bleknar, vardagen som försvinner, människorna som tynar bort - men vad med dem som man vill låta behålla färg?