Jag tror på ödet.

Somliga må ifrågasätta detta, argumentera med att tron på ödet utesluter den fria vilja, som vi allt så gärna vill klamra oss fast vid. Tvivla på att det är, gud förbjude, någon högre makt som bestämmer över oss.

Men jag tror på ödet.

Det beror, kanske, på att jag inte litar på mig själv tillräckligt mycket, att jag inte vill ta ansvar för alla mina handlingar, mina val. Men det är inte det ödet betyder för mig. För mig betyder det trygghet, vetskapen om att det kommer gå bra, till slut i alla fall. En pojke på en konfirmationsutflykt (jag var kär i honom, i mjuka åldern av 12,13 år) sa, när jag frågade om han trodde på ödet, han sa att han gjorde det, men att man tog sina egna beslut som påverkade händelserna. Jag har anammat det tankesättet och det har förankrat sig.

När jag traskar hem en alldeles för tidig kväll, med onda fötter, behöver jag tro på ödet.

När jag känner mig hopplös behöver jag vetskapen om att någon/något vet att det kommer gå.

När jag inte vill längre behöver jag ödet.

Ödet är min livlina, min boj, min gud, det/den som får mig att överleva. Den/det har tillräckligt ofta lyckas bevisa sig själv, med saker som inte bara kunnat vara tillfälligheter, datum, livsräddare. En tvivlare, eller existentialist, må hävda att det bara var jag som gjorde/påverkade det själv (på ett djupt psykologiskt plan). Men jag vill inte vara en sådan tvivlare, jag är skeptisk inför allt för mycket. Ödet, eller gud, eller vad som helst är det som får mig att leva vidare. Vetskapen om att efter natten kommer dagen, efter regn sol, efter mörker ljus. Moder fortuna är det för mig.

Jag måste tro på ödet, annars vore jag inte.

För egentligen är jag djupt rotad agnostiker, varken det ena eller det andra; inte heller med ödet (då jag låter mig ha fri vilja) är jag fullt övertygad - lagom.