Nu andas vi och imorgon strukturerar, planerar och analyserar jag.

In och ut. In och ut. In och ut.
Chilla bruden, ffs.

Och sen så blottar jag hela mina tankegångar för dig, utan att ens blinka. Och tappar i mörkret - jag vet inte när du är ironisk (vice versa som tur är också, för att rädda min sista und av självkänsla). Ironi brukar vara min grejj, men jag står handfallen. Dubbelironi. Trippelironi. Och utan att veta hur länge det kommer ta.
En sak jag vet är att du dock går emot det jag ställt upp för mig själv. Och jag älskar det. Äntligen något jag kan använda mitt säkerhetsnät för. So to speak.

Om några minuter ska jag iväg på en fika. Det kommer bli interessant. Eller jag vet inte. Det är det som är så svårt. När det blir för interessant. Så att man låser sig. Så att man ses med årsmellanrum. Men ja, allt kanske blir torrt nu. Och då kanske det är bra att man träffas sällan eller nästintill aldrig.

Å jag vet ju int.

Ojojoj här slår vi på stort.

Har i stort sätt klagat på snön hela långa dan. Halkat fram och nästan fallit på baken ett bar gånger. Klagat vidare, suckat djupt och besvärat och tagit upp detta bedrövliga ämne om och om igen. Alla andra såg det positiva med snön - WTF, vad för positivt? Sen facebook-stalkade jag lite och well, det var ju inte så bra, men tydligen är det inte bara jag som inte tycker om snön. Och GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD vad jag fuckat upp allt. Och gud vad jag får skylla mig själv. Och gud att det var försent för länge sen. Men men - jag blickar, tvingar mig framåt.

Så träffade jag H. (en signifikant Kafka punkt såklart). Som jag kunde diskutera just K. med och det var trevligt. Ack så trevligt! Fastänn det är ett helvete att äta baguette i mormors vardagsrum. Sällskapsspel, kläder och sociala spel.

Nu ska jag på bio snart. Gratis, så det är nice!

Det finns dagar då man skimmrar ur ögonen. Då man är fin, inte ser sliten ut alls. Senaste tiden har jag ofta kännt mig så. De dagarna det inte är så känns det förvirrande. Vilka produkter ska jag använda för att återfå glansen i ögonen. Jag lägger en, för en vardag, snygg ögonmejk, men det funkar inte. Kladdar på lite concealer. Ögonen är fortfarande blanka. Tänker att lite rough livar upp stämmningen. Men sen känner jag mig bara röd och mossig. Dämpar det röda med lite matt puderfoundation. Bättre. Men ögonen är fortfarande rätt så livlösa - utan den där lågan. I ett sista desperat försök applicerar jag läppglans. Lite lite, vad hjälper läppglans när ögonen inte vill? Tydligen jättemycket. Gud vad mycket skillnad, inbillad eller ej, lite läppglans kan göra. Gosh.

Positivt med 2009 (aningen för tidigt kanske):
- Jag har kommit närmare min syster
- Jag har tagit studenten
- Jag har kommit på det klara med vad jag vill göra (även om jag inte inlett "göra" fasen än)
- Jag har fått ett första riktigt jobb
- Jag har haft en del otroliga kvällar

Sen mycket mer, men det här året har inte sugigt. Bra. Positivt. 2010. Nytt decenium, snart.
Måste bara arbeta på modet igen. Som 2006. Då funkade det. Och man kan ju inte bli sämre över tiden.

Jag känner mig som en klubbad säl. Eller rättare sagt så känner jag mig bakis. Utan att ha druckit en ynka liten droppe på över en vecka.

Och ja jag vill bara se mig ytterst förskönad i svart vita skuggbilder. För verkligeheten är inte vacker.

 

 

Idag är en sådan där dag då jag gör fel val. Då det blir lite fel, sådär. Som känns i magen, som knyter sig. Som gör att precis när jag sagt något så känns det fel. Vaknade klockan 6. Väntade på att få jobb, mitt armband gick sönder, avanmälde mig 8.20, jag kan ju inte sitta och vänta hela dagen. Telefonen ringde 8.31. Funderade på att tacka ja, borde tackat ja, sa nej. Känndes fel. Känns fel. Måste få saker gjorda idag. Annars har jag missat en hel jobbdag för ingenting. Det är inte bra. Om allt går bra kan jag skriva upp mig för torsdag förmiddag och fredag eftermiddag men det vet jag inte än.

Nu lyssnar jag på Nicest Thing på repeat. Absolut fel val.

Och så slog det, pang pang pang. Kunde inte inte titta. Svänger. Vad fan? Jag biter mig i insidan av kinden. Hoppas att hon fryser i sina sommarskor, som är fina. Biter mig i läppen. Försöker leka med han mittemot, för att slippa tänka på honom tvärsöver.

Hoppet i slagen som på hemvägen är depression, som mynnar ut i; hur ska jag orka vänta i 8 år?
Det är just det som är mitt fel. Vänta. Borde ersättas med göra. Eller hej.

Epic: Hur stavas det?
Samt att Umeå inte verkar så illa.

Jag köpte en ring idag.

Och skor. Dem är rätt så fula. Men dem var billiga.

Sen så slängde jag ihop en paj.
Det är det enda produktiva jag gjort idag.

hehe.

Ett tag sen fyllde jag år.

Lite längre, smalare, krusigare. En utmanande blick, en som var fastklistrad vid rulltrappstegen.

Och en interessant karaktär uppenbarar sig. Och jag vet inte och är håglös och blajj och blajj och skit och leenden och skratt.

Och sen ett av dem större problemen; att jag trivs liksom, för det gör jag (inga krav liksom), men njaaaa liksom det blir fel ändå. Image, ett töntigt ord, men det stämmer.
Vill inte gå ut.
Vill inte.
Vill ligga. Sova.

FAN FAN FAN.

Så är man på ruta ett igen, då man låter allt skena. Sätter upp år då det är okey att inte orka längre. Hänger sig åt martyrföreställningar, när man inte gör ett skit för att förbättra sin situation.