B O K

Ibland läser man igenom en bok på en dag och ibland krävs flera, flera veckor. Ibland beror det på yttre omständigheter, ibland på inre, men det kanske huvudsakligen är bokens karaktär som avgör läshastigheten.  Ibland är det för att boken är tråkig som man läser långsamt, ibland för man helt enkelt enbart tål lite lite i taget (vilket inte alls måste tyda på en dålig bok!), ibland för att man vill dryga ut boken - njuta lite lite längre. Som i Norwegian Wood (HAHA gud vilken skoluppsats inledning det blev här då!).

Jag började med att läsa långsamt, lite i taget (att det krävdes lite över en vecka på ett sommarlov är faktis långsamt!) och sen allt på en gång; då jag inte kunde hålla mig. Ville ha allt. Men underbar. Underbar. Sen förstod jag ju inte riktigt varför det stod att Naoko inte älskade; jag menar jag fattade inte riktigt det där. Må det vara för jag är dum, men det kanske faller in mig senare, blir tydligt vid en omläsning, på ålderns höst eller så kommer jag aldrig förstå. Wellwell.

Det är sorgligt det där när man läst en jättebra bok man blir så handfallen. Vad ska jag läsa härnäst liksom; kommer det möta förväntningarna och standarden som har höjts lite lite.

Och i hålet brer det stora mörkret ut sig, ett mörker som tycks vara ett destillat av all världens mörker. (9)

Döden är inte en motpol till, utan en del av livet. (36)

"Svårt att förklara. Du vet det där Dostojevskij skrev om att spela? Det är precis så det är. När du är omgiven av ett oändligt antal möjligheter är en av de svåraste sakerna att avstå från dem. Fattar du? (50)

Naoko såg på mig med något frånvarande blick och med läpparna lätt åtskilda. Hon såg ut som någon sorts maskin vars kontakt man dragit ur. Hennes ögon var beslöjade: det var som om de var täckta av en tunn hinna som släppte igenom ljus. (56)

Midori satte en Marlboro mellan läpparna och tände den.

"Det är den sortens död som skrämmer mig. När dödens skugga långsamt, långsamt faller över livets mark. Innan du vet ordet av är allt mörkt och du kan inte se. Och folk runtomkring dig ser dig som mer död än levande. Jag skulle hata det. Jag skulle bara inte stå ut med det. (107)

Jag reagerade på samma sätt som när man ser någon försöka måla något overkligt på ett roligt sätt. Det slog mig plötsligt att det här var vad man hade kunnat få som resultat om man hade bett Walt Disney göra en tecknad version av en Munchtavla. Alla husen hade exakt samma färg och form: de var kubformade, hade perfekt höger-vänstersymmetri, stora huvudingångar och massor av fönster. Vägen snirklade sig fram mellan dem som den konstgjorda banan på en trafikskola. Framför varje hus fanns välansade rabatter. Det fanns inte en människa i siktet och gardiner täckte alla fönster. (138)

Det är enkelt att bara snacka, men frågan är om du kan torka skit eller inte när det gäller. (247)

"Jag tycker verkligen om dig, Midori."

"Hur mycket då?"

"Som jag tycker om vårbjörnar."

"Vårbjörnar?" Midori lyfte på huvudet igen. "Vadå vårbjörnar?"

"Du promenerar genom ett fält alldeles ensam en vårdag och då kommer det en söt lite björnunge med sammetspäls och runda små ögon mot dig. Och han säger: "Lilla fröken, vill ni komma och leka rulleken?" Och så rullar du och den lilla björnungen hela dagen i varandras armar nedför en klövertäckt kulle. Fint eller hur?" (304)

Det var då Nagasawas ord plötsligt dök upp i huvudet: "Tyck inte synd om dig själv. Det gör bara skithögar." (325)

"Du vet de där burkarna med blandade småkakor? Somliga är goda och andra inte. Och så äter man upp dem man gillar och de andra är de enda som finns kvar efter ett tag? Det tänker jag alltid på när det händer något jobbigt. "Nu ska jag bara fixa det här och sedan blir allting bra." Livet är en kakburk."  (330)

Medan vi lyssnade på regnet som droppade från taket, kysstes vi och talade om allt mellan himmel och jord - från hur världen skapades till hur vi ville ha våra ägg kokta. (347)

Kizuki, för länge sedan drog du med dig en del av mig in i de dödas värld. Och nu har Naoko gjort samma sak. Ibland får jag en känsla av att jag har förvandlats till en vaktmästare i ett ödsligt museum. Till detta museum kommer aldrig någon - jag vaktar det för min egen skull. (361)

När Reiko spelade gitarr såg hon ut som en sjutton- eller artonårig flicka som tittade på en klänning hon tyckte var fin. Ögonen glittrade, det fanns ett koncentrerat drag kring munnen och ibland drog ett snabbt leende över ansiktet. (374)

Han super, sen knullar han, sen super han, hittar ingen att knulla för han är för desperat, drömmer lite, super, inser att drömmarna är orealistiska, super, ska skriva på romanen, super, knullar, skriver inte på romanen, super, super, super. Och så vidare. Det låter kanske roligt, men är inte det. Inte på 478 sidor. Som jag kämpade mig igenom. En av de värsta böckerna på länge.

Bra. Underbar. Fastän jag är större fan av miss marple så fungerar poirot. Det som står i förordet "[...], men när den skyldige avslöjas står man ändå där lurad, trots att man visste att man visste vem det var!" och det borde vara excellenta vitsord för en deckare.

"Barn är inte några målarböcker. Man kan inte färglägga dem med sina favoritfärger." (29)

Alla kvinnor behövde en make. Även om han tystade sången inom henne. (175)

Jag tänker bara ge början, för annars kommer det komma alldeles för mycket. Då jag, när jag väl börjat med att leta citat inte kunde sätta punkt. Inte visste vart. Då det fortsatte och fortsatte.

Den vår då Sumire var 22 år gammal blev hon kär för första gången i sitt liv. Det var en förälskelse så våldsam som en tornado som svepte fram över ett vidsträckt slättlandskap. En tornado som vräkte omkull allt i sin väg, kastade upp saker i luften, sanslöst slet sönder dem och krossade dem. En tornado som utan att förlora ett uns av sin kraft drog fram över oceanen, skoningslöst ödelade Angkor Wat , brände ner indisk skog och dess stackars tigerflockar, blev till en sandstorm i den persiska öknen och begravde en hel fästingstad i sand. En fullständigt monumental förälskelse. Föremålet för förälskelsen var sjutton år äldre än Sumire och gift. Dessutom var det en kvinna. Det var där allt började och (nästan) allt slutade. (7)

Bra, lite tjatig ibland, eller väldigt tjatig under vissa stycken. När man kom in i boken var den bättre än bra men det tog ett tag att komma in i den, så well. Men bra.

Man kan likväl framställa ett slags inspärrning genom att skildra ett annat, som man kan framställa vilken verkligt existerande företeelse som helst under bilden av en som inte existerar. - Daniel Dafoe. (5)

"Fråga: hur skall man bära sig åt för att inte förslösa sin tid? Svar: utnyttja varje minut av den. Hur gör man detta? Man tillbringar dagarna på en obekväm stol i en tandläkares vänterum, söndagseftermiddagen på sin balkong, man lyssnar till föredrag på ett språk, som man inte förstår, väljer de längsta och tillika de minst bekväma omvägarna vid en järnvägsresa, och naturligtvis blir man stående hela tiden; man ställer sig i kö vid teatrarnas biljettluckor utan att köpa någon biljett o.s.v., o.s.v. . ." (22/23)

"Tarrou iakttog den lilla gubben, och denne fortsatte att spotta på kattorna. Grand gick varje kväll hem och tog itu med sitt hemlighetsfulla arbete. Cottard följde sitt vanliga dagprogram, och rannsakningsdomare Othon kujonerade sin familj som vanligt. Den gamle astmatikern plockade alltjämt dina ärter från den ena kastrullen över till den andra, och allt emellan åt stötte man på journalisten Rambert, som verkade lugn och intresserad." (51)

Men berättaren har snarare den uppfattningen att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda. Ty därigenom bibringar man människor den uppfattningen att dessa goda handlingar är värdefulla endast på grund av att de är sällsynta och att ondskan och likgiltigheten betydligt oftare är drivfjädrarna till människors handlingar. Den uppfattningen delar icke berättaren. Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet, och den goda viljan kan man åstadkomma lika mycket skada som ondskan, om den inte är upplyst. Människorna är snarare goda än onda, och i själva verket är det inte den saken det är frågan om. Men de är mer eller mindre okunniga, och det är detta som kallas dygd eller last, och den mest upprörande lasten är den okunnighet, som tror sig veta allt och som därför tillmäter sig rätten att döda. En mördares själ är blind, men förutsättningen för sann godhet och verklig kärlek är full klarsyn. (101/102)

[...]: "En kolsvart fux." Svart angav på ett diskret sätt elegans, enligt hans uppfattning. (104)

Koagulerat mörker (117)

Sedan hördes ännu en stund i sommarnatten ljudet av de skramlande vagnarna med deras last av blommor och död. (137)

Utan minne och utan hopp levde de i nuet. Sanningen att säga blev nuet allt för dem. Man måste erkänna att pesten hade berövat alla förmågan att älska, ja, till och med att hysa vänskap. Ty kärleken kräver åtminstone en smula framtid, och för oss fanns numera blott några korta ögonblick. (140)

Fracken jagade pesten på flykten. (151)

Cottard och Tarrou, som bara hade rest sig upp, stod ensamma kvar inför en bild av vad deras liv då var: pesten på scenen i form av en histrion med utspärrade armar och ben, och i salongen all den lyx, som nu blivit meningslös och som representerades av kvarglömda solfjädrar och spetsschalar, som låg och slängde på de röda fåtöljerna. (152)

Även de som älskar dem har glömt dem, därför att de förbrukar alla sina krafter på åtgärder och planer för att söka få ut dem. De tänker så intensivt på att få sina kära fria, att de glömmer dem som deras bemödande gäller. (183)

I have my last English test on Tuesday. I must write this test because I suck in English, especially grammar, vocabulary and spelling. Otherwise I am pretty good, when reading, with tyda.se and word. However this test is written in class and will determine my grade. Yippy!

Algernon: I hope tomorrow will be a fine day, Lane.

Lane: It never is, sir.

Algernon: Lane, you're a perfect pessimist.

Lane: I do my best to give satisfaction, sir. (27)

Cecily: Did you really, Miss Prism? How wonderful clever you are! I hope it did not end happily? I don't like novels that end happily. They depress me so much. (29)

Cecily: Well, he said at dinner on Wednesday night, that you would have to choose between this world, the next world, and Australia.

Algernon: Oh, well! The accounts I have received of Australia and the next world are not particularly encountering. This world is good enough for me, cousin Cecily.

Cecily: Yes, but are you good enough for it? (32)

Jack: You are not to talk of Miss Cardew like that. I don't like it.

Algernon: Well, I don't like your clothes. (38)

Cecily: [...] I hope your hair curls naturally, does it?

Algernon: Yes, darling, with a little help from others. (42)

Gwendolen [with elaborate politeness]: Thank you. [Aside.] Detestable girl! But I require tea! (47)

Gwendolen: If you are not too long, I will wait here for you all my life. (64)

"Nej, därav kokainet. Jag kan inte leva utan tankearbete. Vad finns det annars att leva för? [...]" (15)

"Utdelningen verkar ganska orättvis", påpekade jag. "Du har gjort allt arbete i den här utredningen. Jag får en hustru och Jones får äran. Vad återstår för dig?"

David Lee said:

" The mills of God grind slowly..."

Lydia's voice came like a fluttering whisper:

"Who would have thought the old man to have had so much blood in him?" (53)

Brukar inte tycka att det är så jättekul att läsa om andra kulturer, som Afrika och Sydamerika och sånt där. Jag är mer för historicism än exotism. Sekelskiftets Europa, tack, liksom. 1950 talets England eller Österrike under Habsburgarna, New York på 1920 talet, sån är jag liksom.

- Nej, vet klockarn, då hade det aldrig gått. Det finns inte maken te barn. Det ör inte te å tönka, att en ska få'na te å tro på någe, som inte är vad det ger sej ut för å vara. (16)

- Ja, fortfor han, det är det enda, som det kommer an på. Om jag vore rik som Erik i Falla eller stark som Börje, som går här i breve på åkern och diktar, så betydde det ingenting mot å ha ett klappande hjärta i bröstet. (16)

Men ändå var det, som hade det lilla mjuka byltet blivit lagt i hans armar på nytt. Och hjärtat hade kommit i gång igen. Det slog med en fart, som om det hade stått stilla i åratal och behövde ta igen så mycket förlorad tid.

Med detsamma kände han, att nu var han utan skydd och värn.

Nu kom sorg, on nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden.

Han öppnade sina armar och bredde ur dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet.

- Välkomna, välkomna, välkomna! Sa han. (65)

En otroligt vacker och ack så hemsk bok. Men samtidigt som den är så hemskt, att jag ibland inte ens ville läsa vidare så bryts det av med vackra, roliga bitar. Språket är underbart och man förstår inte varför vi är så otroligt hemska mot varandra, hela tiden. En bok som får en att bli tårögd på tunnelbanan är värd att läsa. För litteratur ska få en att känna och ibland så måste den göra ont, för du berör den på riktigt. Och det är ju på riktigt vi vill ha det .

Om cigarrcigaretter och blont hår, Ensamhet och Uppfostran. Respekt, 100 årig gulasch och sorg. Om andra världskriget och efter det. Försiktighet och sådana människoporträtt.
 

„Das Fräulein Niemand liebt den Herrn Sowieso, Sie ist so glücklich in seiner Näh. Die beiden wohnen in Luftschloss Nirgendwo im Land der Träume am goldenen See." (23)

Hon drömde om romantik i tyll och älskog i chiffong, och evig kärlek i spetsar, och hon var såld i det ögonblick Carl dök upp. (25)

Andra världskriget gick tvärsigenom staden och ut på andra sidan som en kula som ingenting träffade och inte gjorde någon skada eftersom den inte stötte på något motstånd - och de överlät åt andra att visa det mod och den styrka som krävdes för att ställa sig i vägen. (53)

„Laterne, Laterne, Sonne, Mond und Sterne." (68)

Det som inte syns, det finns inte. Det man inte pratar om, det är sådant som skaver och det som skaver är inte bra.

Jag och min kusin Simon brukar prata om det där. Vi pratar om det som skaver. Vi härmar Alice. Vi går runt alldeles stela i kroppen och gör hummande ljud precis som hon gör. Vi hummar: "Inte, inte röra mormors saker, hum, hum, hum, inte röra mormors saker, hum, hum, hum", och då känns allting plötsligt så enkelt. (20)

Jag och Anna kan knappt prata med varandra. Kårnulf är vårt kodnamn som vi ropar, klottrar, ristar och målar över hela stan. Vu är på väg åt olika håll fast vi försöker förtränga det. Vi är lika desperata efter att höra ihop, men ingen av oss vet längre hur vi ska bära oss åt. (75)

Hon får ett eget rum på det lästa hemmet och stannar där i ett år. Ida äter, röker och tittar på tv. Hon spelar kort och tärning och börjar med heroin. (95)

På Boston blev hon bekant med Sara Eriksson. Danbanor och hamnkvarter besökes flitigare och flitigare och efter en månad måste Brita sluta på fabriken, då hon ej vaknade om morgonarna. (100)

Jag lyckas nästan komma ända hem. Kurar ihop mig utanför porten till min trappuppgång som ligger precis brevid porrklubben Studio Anna. Jag ligger där som en liten boll och ropar på människor som går förbi: "Snälla hjälp mig, snälla snälla hjälp!" Efter en halvtimme vågar sig en tjej i min egen ålder fram. (110)

Jag tassar ner för trapporna till festvåningen, går iväg och visslar in en taxi hem till psyket från Stureplan. (126)

Jag tänker på Slavenka. Slavenka som såg allt hon inte skulle se och som dessutom pratade om det. Det var hon som hittade den försvunna marockanska femåringen, inlindad i en svart, blank plastsopsäck bland grovsoporna på grannbakgården. (132)

"Det som händer med en människa som går utan jobb månad efter månad, år ut och år in. Man skrumpnar. Man förmultnar som en gammal frukt. Man blir ingenting och sen...sen dör man." (51)