Pesten - Albert Camus
Bra, lite tjatig ibland, eller väldigt tjatig under vissa stycken. När man kom in i boken var den bättre än bra men det tog ett tag att komma in i den, så well. Men bra.
Man kan likväl framställa ett slags inspärrning genom att skildra ett annat, som man kan framställa vilken verkligt existerande företeelse som helst under bilden av en som inte existerar. - Daniel Dafoe. (5)
"Fråga: hur skall man bära sig åt för att inte förslösa sin tid? Svar: utnyttja varje minut av den. Hur gör man detta? Man tillbringar dagarna på en obekväm stol i en tandläkares vänterum, söndagseftermiddagen på sin balkong, man lyssnar till föredrag på ett språk, som man inte förstår, väljer de längsta och tillika de minst bekväma omvägarna vid en järnvägsresa, och naturligtvis blir man stående hela tiden; man ställer sig i kö vid teatrarnas biljettluckor utan att köpa någon biljett o.s.v., o.s.v. . ." (22/23)
"Tarrou iakttog den lilla gubben, och denne fortsatte att spotta på kattorna. Grand gick varje kväll hem och tog itu med sitt hemlighetsfulla arbete. Cottard följde sitt vanliga dagprogram, och rannsakningsdomare Othon kujonerade sin familj som vanligt. Den gamle astmatikern plockade alltjämt dina ärter från den ena kastrullen över till den andra, och allt emellan åt stötte man på journalisten Rambert, som verkade lugn och intresserad." (51)
Men berättaren har snarare den uppfattningen att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda. Ty därigenom bibringar man människor den uppfattningen att dessa goda handlingar är värdefulla endast på grund av att de är sällsynta och att ondskan och likgiltigheten betydligt oftare är drivfjädrarna till människors handlingar. Den uppfattningen delar icke berättaren. Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet, och den goda viljan kan man åstadkomma lika mycket skada som ondskan, om den inte är upplyst. Människorna är snarare goda än onda, och i själva verket är det inte den saken det är frågan om. Men de är mer eller mindre okunniga, och det är detta som kallas dygd eller last, och den mest upprörande lasten är den okunnighet, som tror sig veta allt och som därför tillmäter sig rätten att döda. En mördares själ är blind, men förutsättningen för sann godhet och verklig kärlek är full klarsyn. (101/102)
[...]: "En kolsvart fux." Svart angav på ett diskret sätt elegans, enligt hans uppfattning. (104)
Koagulerat mörker (117)
Sedan hördes ännu en stund i sommarnatten ljudet av de skramlande vagnarna med deras last av blommor och död. (137)
Utan minne och utan hopp levde de i nuet. Sanningen att säga blev nuet allt för dem. Man måste erkänna att pesten hade berövat alla förmågan att älska, ja, till och med att hysa vänskap. Ty kärleken kräver åtminstone en smula framtid, och för oss fanns numera blott några korta ögonblick. (140)
Fracken jagade pesten på flykten. (151)
Cottard och Tarrou, som bara hade rest sig upp, stod ensamma kvar inför en bild av vad deras liv då var: pesten på scenen i form av en histrion med utspärrade armar och ben, och i salongen all den lyx, som nu blivit meningslös och som representerades av kvarglömda solfjädrar och spetsschalar, som låg och slängde på de röda fåtöljerna. (152)
Även de som älskar dem har glömt dem, därför att de förbrukar alla sina krafter på åtgärder och planer för att söka få ut dem. De tänker så intensivt på att få sina kära fria, att de glömmer dem som deras bemödande gäller. (183)