Den som blinkar är rädd för döden - Knud Romer
En otroligt vacker och ack så hemsk bok. Men samtidigt som den är så hemskt, att jag ibland inte ens ville läsa vidare så bryts det av med vackra, roliga bitar. Språket är underbart och man förstår inte varför vi är så otroligt hemska mot varandra, hela tiden. En bok som får en att bli tårögd på tunnelbanan är värd att läsa. För litteratur ska få en att känna och ibland så måste den göra ont, för du berör den på riktigt. Och det är ju på riktigt vi vill ha det .
Om cigarrcigaretter och blont hår, Ensamhet och Uppfostran. Respekt, 100 årig gulasch och sorg. Om andra världskriget och efter det. Försiktighet och sådana människoporträtt.
„Das Fräulein Niemand liebt den Herrn Sowieso, Sie ist so glücklich in seiner Näh. Die beiden wohnen in Luftschloss Nirgendwo im Land der Träume am goldenen See." (23)
Hon drömde om romantik i tyll och älskog i chiffong, och evig kärlek i spetsar, och hon var såld i det ögonblick Carl dök upp. (25)
Andra världskriget gick tvärsigenom staden och ut på andra sidan som en kula som ingenting träffade och inte gjorde någon skada eftersom den inte stötte på något motstånd - och de överlät åt andra att visa det mod och den styrka som krävdes för att ställa sig i vägen. (53)
„Laterne, Laterne, Sonne, Mond und Sterne." (68)
