George Orwell: Nere för räkning i Paris och London
En diet på bröd och margarin tillhandahåller, i viss utsträckning, sitt eget smärtstillande medel.(18)
Och det finns en annan känsla som är till stor tröst i fattigdomen. Jag tror att var och en som haft ont om pengar har upplevt den. Det är en känsla av lättnad, nästan glädje över att veta, att man själv till slut är på allvar utslagen. Man har så ofta talat om att vara under isen - tja, här är man nu under den, man har kommit dit, och man står ut med det. Det förtar en hel del ängslan.(18)
Jag har givit kypare dricks, och jag har fått dricks av kypare.(22)
I stort sätt verkade de två timmar, då man var fulländat och våldsamt lycklig, värda den därpå följande huvudvärken.(83)
Överrocken eller Kappan eller Whatever
Hmm. Ironisk ton, bra beskrivningar, men jag vet inte - det verkar för banalt helt enkelt; eller den klänger sig inte fast. Jag kommer inte att tänka på den spontant. Men när jag tänker på den - forcerat - som nu - så verkar den helt underbar. Men kanske lite kort.
- Jag verkar ha förlorat förmågan att hitta citat.
Resor i skriptoriet - Paul Auster
En mellanbok. För dålig för att tycka om - för bra för att sluta läsa. Jahapp ja. Mer finns det nog inte att säga.
Paul Auster: Orakelnatten
Ett nöje, återigen utan citat, men ett nöje. Läsvärd utan att jag i klyschiga ord vill beskriva varför.
Blåa Lag
Och fotnötter på flera sidor.
Nikolaj Gogol: Näsan
Ibland läser man bra böcker där det inte finns träffsäkra citar. Men när det endast är 28 sidor som flyger förbi så kanske det inte behövs. Den är rolig. Amusant.
Hur kan man inte älska blyertsrättningar, av andra? Underbart. Då vet man iallafall att boken blivit läst. Underbart.
Ladies - Mara Lee
Beijing Doll - Chun Sue
Den påminner om Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, under dess bästa stycken. Men sen känns den samtidigt för klagande, för Emo. Det som Christiane F. skildrar objektivt, nästintill skrämmande känslokallt görs inte här. Boken blir tjatig, jobbig, onödig - men vi vissa ställen bra. Eller kanske till och med bättre, the doors var ju me lixom. Men jag vet inte, ibland ville jag läsa för alltid ibland att den bara skulle vara över. Men nja. Svagt. Väl godkänt minus. Typ.
HE HE: enda citatet är de som inte är skrivna av författaren. Bra omdöme.
När kärlek är äkta genomborrar den sklettet och varar tills haven torkar ut och klipporna smulas sönder, ända tills döden. Är det inte alltis de passionerade som dödar?
När kärlek är äkta har den ingen ände eller slut och ibland skadar den inte bara andra utan också sig själv. För det mesta skadar den sig själv.
Gu Long, ur Passionerade krigare, känslolöst svärd
(183)
Muren
Muren
Det skulle finnas personer som man skulle känt annorlunda för nu. Till exempel Ramon Gris. Men tillsammans med Tom och Juan kände jag mig ensam. För resten så tyckte jag att det var bättre så; tillsammans med Ramon skulle jag kanske känt självmedlidande. Men just då var jag ohyggligt hård, och det ville jag vara i fortsättningen också. (14)
Jag var sårad i min stolthet: under ett dygn hade jag levt tillsammans med Tom, jag hade lyssnat på honom, jag hade talat med honom och jag visste att vi inte hade någonting gemensamt. Och nu liknade vi varandra som tvillingbröder bara för att vi skulle dö tillsammans. (15)
"På kyrkogården!"
Allt gick runt för mig och jag återfann mig själv när jag satt på marken och skrattade så våldsamt att jag fick tårar i ögonen. (25)
Rummet
"Det finns en mur mellan dig och mig. Jag ser dig, jag talat till dig, men du är på andra sidan. Vad är det som hindrar att vi älskar varandra? Det tycks ha varit lättare förr i världen. I Hamburg." (46)
Herostratos
"Jag vet vad du menar", sade han. "Han hette Herostratos. Han ville bli ryktbar och kunde inte hitta på något bättre än att sätta eld på templet i Efesos, som var ett av världens sju underverk. "
"Vad hette arkitekten som hade byggt det där templet då?"
"Det kommer jag inte ihåg", erkände han, "jag tror inte ens man vet vad han hette,"
"Verkligen inte? Men du kommer ihåg Herostratos. Han räknade inte så galet i alla fall." (61)
Ni älskar också människans kött, hennes sätt att verka skadeskjuten och ändå försöka gå, som om det var hon som uppfann konsten att gå vid varje steg hon tar, och hennes berömda blick som de vilda djuren inte kunna uthärda. (62)
Jag stoppade in de hundratvå breven i hundratvå kuvert och på kuverten skrev jag adressen på hundratvå franska författare. Sedan lade jag allihop i en låda i mitt bord tillika med sex böcker frimärken. (64)
Varför ska jag döda alla dessa människor som redan är döda, och jag kände lust att skratta. En hund kom fram och vädrade kring fötterna på mig. (68)
Intimitet
Han älskar mig, men han älskar inte mina inälvor, om man skulle visa honom min blindtarm i en burk, så skulle han inte känna igen den, han fingrar på mig jämt och samt, men om man satte burken i handen på honom så skulle han ingenting känns invärtes hans skulle inte tänka "den är hennes "; man borde kunna älska allt hos en person, matsrupen och levern och inälvorna. (73)
Man gör aldrig, aldrig vad man vill, man drivs till det. (101)
En ledares barndom
Det var lustigt därför att alla människor låtsades. Pappa och mamma låtsades vara pappa och mamma; mamma låtsades bli ängslig därför att hennes lilla hjärta åt så lite, pappa låtsades läsa tidningen och då och då skakade han fingret framför näsan på Lucien och sade: "Jaja dig, gubbe lilla!" Och Lucien låtsades också, men till slut visste han inte riktigt vad det var han låtsades. Lekte han föräldralös? Eller lekte han att han var Lucien? Han tittade på karaffinen. (109)
Kyrkoherden hade ett huvud som såg ut som ett hallon med ett strå på varje upphöjning. (111)
Från den dagen förstod Lucien att han inte älskade sin mamma. Han kände sig inte brottslig, men han var så vänlig som möjligt, ty han förstod att man hela livet måste låtsas som om man älskade sina föräldrar, i annat fall var man en elak liten gosse. (112)
Lucien tänkte på att martyr på grekiska betyder "vittne". Han var alltför sensibel för att bli en ledare men inte för att bli martyr. (127)
"Han har velat ta livet av sig."
"Ja, för tusan", sade Bergére, "det hoppas jag verkligen." (135)
Lucien hade fortfarande anfall v nedstämdhet: han tyckte att han inte var något annat än en liten genomskinlig geléklump som satt och darrade på en kafésoffa, och rojalisternas bullersamma upphetsning föreföll honom absurd. (167)
Anteckningar från källarhålet
Källarhålet
Det gör ont i min stackars lever - nå, så låt det föra ännu mer ont. (9)
Förut hade jag en tjänst men den har jag inte längre. Jag var en ond och elak tjänsteman. Jag var ohövlig och fann stort nöje i att vara det. Jag tog ju inga mutor så jag var tvungen att kompensera mig på något sätt. (9)
Jag ljög av ondska och av elakhet. Det var bara på skämt som jag gjorde sådär mot de rättsökande och mot officeren - i själva verket kunde jag aldrig förmå mig till att bli riktigt ond. (10)
Ju mer medveten jag blev om det goda och om allt det där "sköna och upphöjda", desto djupare sjönk jag ner i min dy och desto mer benägen blev jag att fastna i denna dy för gott. (14)
Jag tänkte ut spännande äventyr åt mig själv, diktade ihop mitt liv för att på något sätt få del av livet. (26)
Men vad kan man göra år det, om det nu råkar vara så att varje klok människas omedelbara och enda predestination är just pladdret, det vill säga ett medvetet ösande från tomrum till tomrum. (28)
Varifrån har de hämtat denna sin bestämde föreställning att människan absolut måste vilja vara förnuftig och nyttig? (37)
Ty vad är det för roligt med att vilja enligt en tabell. (38)
Och må vara att den ljuger - men den lever. (40)
Enformighet? Jodå, låt gå för enformighet också - man slåss och slåss, man slåss nu, man slogs då, man slåss sedan, medge att enformigheten står en upp till halsen! (42)
Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor är människor och inte pianotangenter, på vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växande hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja. (43)
Ack, mitt herrskap, vad blir det för sorts egen vilja när tabeller och aritmetik kommer med i spelet, när det enda som gäller är att två gånger två är lika med fyra? Två gånger två blir även utan min vilja lika med fyra. Och det kallar ni fri vilja! (44)
Och, för att tala rent ut, hur kan ni vara så absolut säkra på att det alltid och i grund och botten är det värsta för människan att till varje pris undvika att gå emot det som anses vara hennes verkliga och normala nytta, garanterad och ledd i bevis av förnuft och aritmetiken, och att detta är en lag som gäller hela mänskligheten? (45)
Kan det inte vara så att skälet till att hon älskar förödelsen och kaos (och det är ju obestridligt att hon ibland gör det) är att hon själv känner en instinktiv rädsla för att nå fram till målet och fullborde det byggnadsverk hon är i färd med att skapa? (46)
Med anledning av den blöta snön
Det var ett rent martyrium, en ständig, outhärdlig förnedring, som i min föreställning växte från en känsla till en konstant och oförblommerad insikt om att jag var en fluga inför alla dessa tjusiga människor, en vidrig, smutsig fluga - visserligen klokare än de, mer bildad än de, ädelmodigare än de, det var ju självklart - men dock en fluga, som vek åt sidan för dem alla, förnedrades av alla dem och kränktes av dem alla. (70)
Men tror ni verkligen, blandade sig Ferfitjkin arrogant och häftigt i samtalet, likt en oförskämd lakej som skroderar över sin herres många medaljer, tror ni verkligen att Zverkov kommer låta oss ensamma betala? (84)
Det var en grymhet som var så konstlad, så klart förnuftsfabricerad, så medvetet arrangerad, så boklig, att jag själv inte stod ut med den ens ett ögonblick - först störtade jag bort i ett hörn för att slipa se och sedan kastade jag mig i skam och förtvivlan efter Liza. (159)
Men nu är det nog; jag vill inte skriva mer "från källarhålet"...
DETTA är upplysningsvis ännu inte slutet på denna paradoxalists "anteckningar". Han kunde inte motstå frestelsen att fortsätta sitt skrivande. Men vi tycker också att det kan vara lämpligt att sluta här. (163)Hjalamar Söderberg - Förvillelser och Preludier och Historietter
Förvillelser
En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken från cigaretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. (24)
Fru Arvidson hade varit vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med Karl X Gustav. (45)
Fru Wensch var klädd i gyllengrått siden och djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han upplevat en eller annan betydelselös episod. (47)
Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga dröm var en tillvaro bland några få närstående, på vilka han kunde slösa sin ömhet för att sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den övriga världen i ansiktet sitt bleka och bitande förakt. (50)
Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov...Han började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud. (163)
Preludier
Ur Glömskan, 1892
Fröken Hall, 1893
Margot, 1893
-Solen är nämligen sannare och framför allt mera aktuell. Den hyllar det nya, det friska, det närvarande, det som vi också måste hylla för att inte bli efter ... om det också kostar på ibland. Mor det gamla och förgångna är den obarmhärtig; den kallar ett gammalt ruckel för ett gammalt ruckel rätt och slätt. - - - Månen däremot ... Månen är en upprorsmakare. Han hyllar de fördrivna skönhetsdynastierna. Han kommer oss att tänka på den musik som hänförde oss i vår första ungdom och som vi skrattar åt nu, eller som vi ha glömt; på röster, som har tystnat; på smekningar under vilka vi ha ryst någon gång för länge sedan ... (226)
-Det är ju en vacker tröst. "En tröst för tigerhjärtan." (230)
Med Strömmen, 1898
Det var en kris, under vilken hela hans varelse skakades om likt en vätska i en medikamentflaska: vad som nyss legat på ytan sjönk nu till botten.
Och bottensatsen steg upp. (247)
Han, Gabriel Mortimer, kunde icke låta sig nöja med den motbjudande ragu på lycka, med vilken förskäraren vid livets bord trodde sig kunna fodra honom såväl som de andra. (257)
På tre dygn hade han inte sovit. Hans tanke hade under dessa sista dagar förföljt ett enda mål: hur skulle han göra slut på denna ändlösa parantes, med som brutit sönder meningen i hans liv? (261)
Historietter
Tuschritningen, 1897
Nattvardens sakrament, 1897
Sotarfrun, 1895
Det finns människor, som icke äro samvetslösa, men som aldrig av sig själva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt. Det kan hända, att en karl med blanka knappar i rocken slår dem på axeln och ber dem följa med: då vaknar samvetet. (284)
Pälsen, 1897
Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen ha skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar år en doktor i päls som åt en doktor i vanlig överrock med uppslitna knapphål. (288)
Skuggan, 1898
Spleen, 1897
En kopp te, 1897
Kronärtskockan, 1897
Syndens lögn, 1897
Duggregnet, 1897
Historieläraren, 1894
Gycklaren, 1898
Kanhända kommer han så småningom förvandla sitt undantag till ett paradigma, efter vilket andra försöka böja sig som beskedligt regelbundet verb. (334)
Att döda, 1897
En herrelös hund, 1894
Idioten
Den känns lite som en Chicklitt bok, försatt i gamla Ryssland. Det vill säga, upplägget är lite som det, eller kanske som Tantsnusk utan snusk. Men spetsad med anmärkningsvärda citat, iakttagelser, porträtt, tankar osv. Det som kanske de flesta Chicklitt böckerna saknar. Sen är det fina sättningar av skiljetecken och debatter. En trevlig bok. Som är bättre, i bemärkelsen läsvärd, men inte en av de bästa (förutom vissa stycken som skulle kunna räknas till de bästa - men den är för lång för att dessa stycken skulle väga upp helt och hållet.)
En liten rättelse (28Februari2009): Vissa stycken kommer man att tänka på långt efter, så den är nog lite bättre en skrivit innan. Som Napoleon stycket.
22/23: Om dödstraff och mord
Marie får inte glömmas
Tvärtom är hjärnan ytterst aktiv och arbetar antagligen för högtryck som en maskin i full gång; jag föreställer mig att der är alla möjliga tankar som korsar sig i huvudet, bara oavslutade och kanske också löjliga och ovidkommande tankar: "Den där mannen tittar på mig - han har en vårta i pannan, nedersta knappen på bödelns rock är rostig" ... och hela tiden vet han allt och kommer ihåg allt; en sådan där punkt finns det som man aldrig kan glömma och man kan inte svimma och kring den där punkten rör sig och kretsar allting. (63)
Det är embarras de richesse. (139) (Svårighet att välja på grund av (alltför) många goda möjligheter.
Marlinskijs stil (152)
Känns det bittert, säg? Du borde skratta som jag, fortsatte Nastasia Filippovna - två stora tårar glänste på hennes kinder. (164)
Det vänliga leendet gick inte alls ihop med hans ansiktsutryck just då, det var son om någonting hade brustit i detta leende och Parfjon var liksom inte alls i stånd att limma ihop det, hur mycket han än ansträngde sig. (197)
"Än sen då, om det är en sjukdom? Vad spelar det för roll om denna anspänning är onormal, om själva resultatet, om den där ögonblickliga känslan som man kan erinra sig och analysera, när man återfått hälsan, ter sig som högsta grad av harmoni och skönhet och ger en oerhörd och hittills oanad känsla av fullkomlighet, välbefinnande, inre frid och ett hängivet uppgående under andaktsfull bön i livets högsta syntes?" (216)
Kontemplativ (217) - typ tyst bön
"Men man ger sig inte ut i vattnet utan att ta reda på vadstället först, anmärkte Aglaja. (231)
Han brukade alltid själv säga att man inte ska gå lös på stolarna. (243)
Men han brukade alltid tala sådär skämtsamt även om allvarliga ting att det var omöjligt att ta honom riktigt på allvar, i synnerhet när han inte själv ville att man skulle göra det. (243)
Men kom ihåg: vi kräver det, men ber inte om det. Kräver det, ber inte om det! ... (257)
Lebedjev skruvade sig igen, började fnittra, vred sina händer, och till sist nös han kraftigt också, men kom sig fortfarande inte för med att säga någonting.
Det ligger något i luften, det är som en fladdermus, som bådar olycka, och jag är rädd, jag är rädd!... (302)
"Med gyllene knappar ska du gå, och generalsrang ska du nå!" (310)
I själva verket är det bara den som är originell, med andra ord orolig och besvärlig, som aldrig blir general i vårt land. (310)
Men det var otvivelaktigt så att hennes bekymmer och farhågor beträffande den egna familjen var ogrundade och att hon låtit obetydliga småsaker få rent löjliga proportioner; men har du en vårta på näsan eller i pannan, så inbillar du dig gärna att alla bara tittar på den där vårtan gör sig löjliga över den och dömer dig efter den, även om du har upptäckt Amerika. (312)
Hur ska man då kunna förklara det, enligt din mening, i synnerhet som hälften är höljt i dunkel, inte existerar, ungefär som månskenet ... eller andra spöksyner. (339)
Podkoljosin är som typ kanske överdriven men ingalunda en orimlig figur. Man behöver bara tänka på hur många intelligenta och omdömesgilla personer som efter att genom Gogol ha stiftat med Podkoljosin börjat upptäcka att tiotals och hundratals av vänner och bekanta är rysligt lika Podokoljosin, de visste bara inte att det var namnet på det. (437)
Om att vara "som alla andra) 438/439: YTTERST INTERESSANT
Hermann Hesse
(13) Om blicken. Mycket om blicken.
Also: "Die meisten Menschen wollen nicht eher schwimmen, als bis sie es können." Ist das nicht witzig? Natürlich wollen sie nicht schwimmen! Sie sind ja für den Boden geboren, nicht fürs Wasser. Und natürlich wollen sie nicht denken; sie sind ja fürs Leben geschaffen, nicht fürs Denken! Ja und wer denkt, wer das Denken zur Hauptsache macht, der kann es darin zwar weit bringen, aber er hat doch den Boden mit dem Wasser vertauscht, und einmal wird er ersaufen. (20)
Ein Mensch der Antike, der im Mittelalter hätte leben müssen, wäre daran jämmerlich erstickt, ebenso wie ein Wilder inmitten unserer Zivilisation ersticken müsste. (26/27)
Wenn ich eine Weile ohne Lust und ohne Schmerzen war und die laue fade Erträglichkeit sogenannter guter Tage geatmet habe, dann wird mir in meiner kindischen Seele so windig weh und elend, dass ich die verrostete Dankbarkeitsleier, dem schläfrigen Zufriedenheitsgott ins zufriedene Gesicht schmeiße und lieber einen teuflischen Schmerz in mir brennen fühle als diese bekömmliche Zimmertemperatur. (32/33)
Und was hingegen mir in meinen seltenen Freudenstunden geschieht, was für mich Wonne, Erlebnis, Ekstase und Erhebung ist, das kennt und sucht und liebt die Welt höchstens in Dichtungen, im Leben findet sie es verrückt. (37)
Verwelkte Jahre. (43)
Tractat vom Steppenwolf
(Obwohl es ihm selber allerdings so erschien, wie denn jeder Mensch die ihm zufallenden Leiden für die größten hält). (53)
Und das mussten sie, denn Harry wollte, wie jedes Wesen, als Ganzes geliebt werden und konnte darum vor denen, an deren Liebe ihm viel gelegen war, den Wolf nicht verbergen und weglügen. (53)
Denn jeder starke Mensch erreicht unfehlbar das, was ein wirklicher Trieb ihn suchen heißt. (56)
Fortsättning på sida 56. Om att vara med men inte vara det. 56-58: Om självmördarna.
Aber so wie es Naturen gibt, die bei der kleinsten Erkrankung zu Fieber neigen, so neigen diese Naturen, die wir "Selbstmörder" heißen und die stets sehr empfindlich und sensibel sind, bei der kleinsten Erschütterung dazu, sich intensiv der Vorstellung des Selbstmordes hinzugeben. (57)
Die Vertrautheit mit dem Gedanken, dass jener Notausgang beständig offen stehe, gab ihm Kraft, machte ihn neugierig auf das Auskosten von Schmerzen und üblen Zuständen, und wenn es ihm recht elend ging, konnte er zuweilen mit grimmiger Freude, einer Art von Schadenfreude empfinden: „ Ich bin doch neugierig zu sehen, wie viel eigentlich ein Mensch auszuhalten vermag! Ist die Grenze des Erträglichen erreicht, dann brauche ich ja bloß die Tür zu öffnen und ich bin entronnen." Es gibt sehr viele Selbstmörder, denen aus diesem Gedanken ungewöhnliche Kräfte kommen. (58)
Schließlich kam er, im Alter von etwa siebenundvierzig Jahren, auf einen glücklichen und nicht humorlosen Einfall, der ihm oft Freude machte. Er setzte seinen fünfzigsten Geburtstag als den Tag fest, an welchem er sich den Selbstmord erlauben wollte. An diesem Tag, so vereinbart er mit sich selber, sollte es ihm freistehen, den Notausgang zu benützen oder nicht, je nach Laune des Tages. (59)
Auf diese Weise anerkannte und bejahte er stets mir der einen Hälfte seines Wesens und Tuns das, was er mit der anderen bekämpfte und verneinte. (61)
Intensiv leben kann man nur auf Kosten des Ichs. (61)
Denn dem Bürgertum gilt der umgekehrte Grundsatz der Großen: Wer nicht wider mich ist, der ist für mich! (63)
Einzig der Humor, die herrliche Erfindung der in ihrer Berufung zum Größten Gehemmten, der beinahe Tragischen, der höchstbegabten Unglückliche, einzig der Humor (vielleicht die eigenste und genialste Leistung des Menschentums) vollbringt dies Unmögliche, überzieht und vereinigt alle Bezirke des Menschenwesens mir den Strahlungen seiner Prismen. (64)
Und wenn in besonders begabten und zart organisierten Menschenseelen die Ahnung der Viel spältigkeit aufdämmert, wenn sie, wie jedes Genie, den Wahn der Persönlichkeitseinheit durchbrechen und sich als mehrteilig, als ein Bündel aus vielen Ichs empfinden, so brauchen sie das nur zu äußern, und alsbald sperrt die Majorität sie ein, ruft die Wissenschaft zu Hilfe, konstatiert Schizophrenie und beschützt die Menschheit davor, aus dem Munde diese Unglücklichen einen Ruf der Wahrheit vernehmen zu müssen. (67)
Wenn er seine Lieblinge unter den Unsterblichen anbetet, etwa Mozart, so sieht er ihn letzen Endes doch immer noch mit Bürgeraugen an und ist geneigt, Mozarts Vollendung recht wie ein Schullehrer bloß aus seiner hohen Spezialistenbegabung zu erklären, statt aus der Größe seiner Hingabe und Leidensbereitschaft, seiner Gleichgültigkeit gegen die Ideale der Bürger und dem Erdulden jener äußersten Vereinsamung, die um den Leidenden, den Menschwerdenden alle Bürgeratmosphäre zu eisigem Weltäther verdünnt, jener Vereinsamung im Garten Gethsemane. (71)
(...), er sieht nichts davon, wie rings um ihn der nächste Krieg vorberietet wird, er hält Juden und Kommunisten für hassenswert, er ist ein gutes, gedankenloses, vergnügtes, sich wichtig nehmendes Kind, er ist sehr zu Beneiden. (88)
Ich konnte ein großes Los auf mich nehmen, die Frau eines Königs sein, die Geliebte eines Revolutionärs, die Schwester eines Genies, die Mutter eines Märtyrers. (161)
Immer ist es so gewesen und immer wird es so sein, dass die Zeit und die Welt, das Geld und die Macht den Kleinen und Flachen gehört, und den andern, den eigentlichen Menschen, gehört nichts. Nichts als der Tod. (163)
Der „moderne" Mensch nennt dies Sentimentalität; er liebt Dinge nicht mehr, nicht einmal sein Heiligstes, sein Automobil, das er baldmöglichst gegen eine bessere Marke hofft tauschen zu können. (170)
Abschiednehmen ist schön, es stimmt sanft. (170)
Schnell wie der Wind, das himmlische Kind, knatterten wie davon, (...). (193)
„Natürlich nicht. Sie können nichts dafür dass Adam den Apfel gefressen hat und müssen es doch büßen."
„Das ist aber furchtbar."
„Gewiss, das Leben ist immer furchtbar. Wir können nichts dafür und sind doch verantwortlich. Man wird geboren und schon ist man schuldig. Sie müssen einen merkwürdigen Religionsunterricht genossen haben, wenn Sie das nicht wussten." (218)Mrs. Dalloway: Virginia Woolf.
När människor är lyckliga har de reserver att falla tillbaka på, hade hon sagt till Elizabeth. Men själv var hon som ett hjul utan gummidäck (hon tog gärna till dylika liknelser), som stötte mot varenda liten sten - detta sade hon stående framför eldstaden med sin bokväska, sin "ränsle" kallade hon den, en tisdagsförmiddag när lektionen var över. (111)
Och eftersom de själva stod kvar på tröskeln till sin egen sorgevärld betraktade de henne med sympati, såsom en själ som irrade i samma trakter, en själ av immateriell substans - inte en kvinna, en själ. (114)