B O K

Min ytterst fotogeniska mor dog i en underlig olycka (picknick, blixt) (14)

Är det inte möjligt att den hemliga skälvningen som jag stal från dem inte påverkade deras framtid i den värld av smidesjärn där orsak och verkan flätas och korsas. (29)

Som jag älskar denna trädgård [inget utropstecken i hennes ton]. Är den inte gudomlig i solen [inget frågetecken heller] (74)

Ska vi ta med oss ljusen och sätta oss en stund på piazzan eller bill ni lägga är och vårda den där tanden?

        Vårda den där tanden.  (86)

För att hålla henne på gott humör måste jag framlägga en illustrerad katalog över dem, prydligt uppradade i enlighet med reglerna för de amerikanske annonser där skolbarn uppvisas i en välavvägt rasfördelning med en - endast en, men så söt det bara går - chokladfärgad och rundögd liten pojke nästan i mitten av första raden. (108)

På en del motell hade instruktioner klistrats upp ovanför toaletten (på vars behållare handdukarna låg ohygieniskt staplade) som uppmanade gästerna att inte kasta skräp, ölburkar, kartonger eller dödfödda barn i skålen; andra uppvisade särskilda inglasade upplysningar som "Saker att göra" (exempelvis ridning: "Ofta ser man ryttare återvända längs Main Street efter en romantisk månskensritt" "Ofta klockan tre på morgonen", fnös oromantiska Lo.) (196)

Att tänka sig att hon i valet mellan en hamburgare och en humburgare - utan undantag, och med iskall precision - valde det förra. (224)

 [...] eller jämte andra bilister och deras barn tigande stirrade på en kvaddad blodstänkt bil med en ung kvinnas sko liggande i diket (Lo då vi körde vidare: "Det var exakt den sortens mockasin som jag försökte beskriva för den där idioten i affären") [...] (235)

Snörvlande kunde han fundera i över tio minuters tid - och därefter göra ett förlorande drag. (245)

(5) Förvisso, du har rätt, min vän, det skulle finnas mycket mindre lidande i världen om icke människorna - Gud vet varför de är så skapta - så ivrigt bemödade sig att med fantasins hjälp återkalla minnet av gångna olyckor i stället för att liknöjt bära nuet.

(6) Och käre vän, vid skötseln av denna lilla affär har jag funnit att missförstånd och tröghet måhända åstadkommer mer förvecklingar här i världen än list och illvilja. Åtminstone är de båda sistnämnda vida sällsyntare.

(7) Jag är så lycklig, käre vän, så het försjunken i känslan av rotfyllt vara, att min konst lider av det.

(8) Du som så ofta haft det tvivelaktiga nöjet att se mig slå över från svårmod till överdåd, från ljuv melankoli till försåtlig lidelse. Men så pysslar jag ju också med mitt hjärta som ett sjukt barn, varje nyck blir tillfredställd.

(9) Jag vet mycket väl att vi ej är lika, och ej kan vara det, men jag anser att den som tror sig behöva undvika folket för att bevara den nödiga respekten för sin person är lika klandervärd som den fege, när han i sin rädsla att besegras av fienden gömmer sig för denne.

(10) Det är en enformig företeelse, vårt människosläkte. Flertalet förbrukar den mesta tiden på arbete för att hålla sig vid liv, och det lilla som återstår dem av frihet förskräcker dem så att de med alla medel strävar att bli det kvitt. O människoöde!

(10) Ack, det snör ihop hjärtat på en. -Och ändå är det mitt och mina likars öde att bli missförstådd.

(12) Jag tillstår gärna - ty jag vet vad du kommer att svara mig - att de lyckligast som lever för stunden likt barnen, som pysslar med om sina påklädningsdockor och gör respektfulla lovar kring mammas skänk där sockerbrödet är inlåst, och när de så äntligen fått vad de önskat sig, slukar det i en munsbit och ropar: Mera! - Dessa är lyckliga varelser.

(18) Det är bättre att jag ser henne genom tillbedjarens ögon; i mina egna ögon kunde hon måhända mista något av den skönhet hon nu äger för mig. Och varför skulle jag förstöra den vackra bilden?

Wahlheim - valda hem.

(30) Så längtar vagabonden slutligen hem till sitt fädernesland och finner i sin koja, vid sin hustrus barm, i kretsen av sina barn och i arbetet för dess utkomst den lycka som han förgäves sökt i den vida världen.

(32) Gode Gud! Du skådar från din himmel gamla barn och unga barn, ingenting annat!

(43) Wilhelm, är det fantomer när vi känner oss lyckliga?

(66) Vår inbillningskraft, av naturen tvungen att träda i aktion, närd av diktkonstens fantastiska bilder, skapar en hierarki av väsen i vilken vi själva intar den nedersta platsen och där alla andra överträffar oss i förträfflighet och fullkomning.

(67) Det gives ingen så varm och stor glädje som att möra en stor själ vilken öppnar sig för en.

(83) Ibland skär jag tänder när jag med verklig inspiration talat till honom om naturen och konsten och han sedan kommer med något utslitet fackuttryck i den tron att han visat sig riktigt styv.

Det är synnerligen dumt av er, för det finns bara en sak i världen som är värre än att bli omtalad, och det är att inte bli det. (8)

Det vilar ett olycksöde over alla särpräglade varelser, de fysiskt och intellektuell rikt utrustade, sanna slags olycksöde som tiderna igenom likt spårhundar tycks ha följt kungarnas stapplande steg. Det är bättre att inte sticka av mot hopen. De fula och de dumma har det bäst här i världen. De kan sitta där i ro och begapa spektaklet. Om de inte vet något om seger, så är de också besparade nederlagets pina. De lever som vi alla borde leva, i trygg enfald, likgiltiga, sorglösa. De gör ingen förnär och råkar heller inte i elände genom andras förvållande. Du med din rikedom och rang, Harry, jag med min intelligens och mitt konstnärskap - vad det nu kan vara värt - och Dorian Gray med sin skönhet - vi ska alla få lida för vad gudarna har skänkt oss, lida fruktansvärt. (9)

Du är en högst egendomlig krumelur. Du säger aldrig ett ord med minsta moral i och gör aldrig en handling med minsta omoral i. Din cynism är helt enkelt en pose. (10)

Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den. Motstå den, och själen blir sjuk av trånad efter det ni själv har förbjudit den, av begär efter det som vedervärdiga lagar har gjort vedervärdigt och olagligt. (22)

De tycktes kunna ge gestalt åt det formlösa, de hade en makt som inte var mindre underbar än violens och lutans. Fanns det något verkligare än ord? (22)

Ack, när ni har förlorat skönheten, ler ni inte längre ... Många säger att skönheten endast är en ytlig företeelse. Mycket möjligt. Men så ytlig som tanken är den ändå inte. För mig är skönheten undret över alla under. Det är bara grunda, ytliga människor som inte bedömer tingen efter apparitionen. Livets verkliga mystik är det synliga, inte det osynliga ... (25)

Ungdomen varar en kort tid bara - en mycket kort tid. De enklaste små ängsblommor vissnar men blommar igen. Guldregnet blir lika gyllengult nästa juni som idag. Om en månad lyser klematisrankans violetta stjärnor, och år efter år kommer de att glimma mot bladverkets gröna nattdunkel. Men ungdom får vi aldrig igen. Våra lemmar styvnar, våra sinnen slappas. Vi urartar och förvandlas till hemska marionetter, förföljda av de spöklika minnena av lidelser som vi skyggat för och underbara frestelser som vi inte haft mod att ge efter för. Ungdom! Ungdom! Det finns ingenting på jorden som kan jämföras med ungdomen! (25)

- Min kära vän, människor som älskar ändats en gång i livet är det verkligt ytliga. Vad de kallar trohet kallar jag brist på fantasi eller vanemässig lättja. Trohet är för känslolivet detsamma som konsekvens är för det intellektuella livet - helt enkelt en bankruttförklaring. Trohet! Jag ska en dag ta och analysera det begreppet. Det ligger något av äganderättsbegär i det. Det finns så mycket vi gärna skulle kasta bort om vi inte var rädda att andra skulle plocka upp det. Men jag ska inte avbryta dig. Fortsätt med din historia. (48)

Det var en vulgär och prålig inrättning, dekorerad som en tredjeklassens bröllopstårta. (48)

I konst och politik har våra förfäder alltid orätt. (48)

De enda konstnärer hag känner som personligen är trevliga är dåliga konstnärer. Goda konstnärer existerar allenast i sin konst och är således fullkomligt ointressanta i sig själva. En stor poet, en verkligt stor poet, är den mest prosaiska av alla varelser. Men mindre betydande skalder är fascinerande. Ju sämre deras vers är, dess pittoreskare ser de ut. Bara det faktum att en man har fått en bok med dåliga sonetter tryckt, gör honom oemotståndlig. Han lever den poesi som han inte kan skriva. De andra skriver den poesi som de inte vågar förverkliga. (54)

Priset kunde aldrig bli för högt för en stark upplevelse. (55)

Lord Henry undrade om det någonsin skulle lyckas oss att utveckla psykologin till en så fulländad och exakt vetenskap att varje liten källådra i vårt inre liv blir uppenbarad. Som det nu var missförstod vi alltid oss själva och förstod sällan andra. Erfarenheten hade inte något egenvärde ur etisk synpunkt. Den var snarare ett namn på våra misstag. Moralisterna hade i regel ansett erfarenheten ha ett slags manande och varnande uppgift, tillskrivit den en viss etisk betydelse vid karaktärsdaningen och prisat den som en vägvisare på livets stig. Men erfarenheten var ingen drivande kraft.

Den var lika litet en aktiv orsak som samvetet självt. Allt vad den verkligen bevisade var att vår framtid skulle bli absolut lik vårt förflutna och att de synder vi en gång begått med avsky skulle vi upprepa många gånger med stor fröjd. (56)

Barn börjar med att älska sina föräldrar, när de blir äldre dömer de dem någon gång förlåter de dem. (63)

•-          Gifta sig är väl knappast något man kan göra då och då, Harry.

·-          Utom i Amerika, svarade lord Henry långsamt. (68)

·-          Å, hon är mer än bra - hon är vacker, mumlade lord Henry och läppjade på ett glas vermouth med pomerans. (69)

 Och osjälviska människor är så förfärligt färglösa. De saknar individualitet. (69)

Dessutom är alla erfarenheter värdefulla, och vad man än har emot äktenskapet så är det i varje fall en erfarenhet. (69)

Optimismen baserar sig på ren skräck. Vi anser oss storsinta då vi tillskriver vår nästa de dygder som sannolikt kan bli till gagn för oss själva. Vi prisar bankiren för att kunna överskrida vårt konto. Vi finner goda egenskaper hos stråtrövaren i hopp om att jan skall skona vår börs. Jag menar att allt vad jag säger och har det största förakt för optimismen. Ett förstört liv! (70)

Att tvingas att harmoniera med andra skapar dissonans. (73)

Cigaretten är den fullkoligaste typen av fullkomlig njutning. Den är utsökt i sin smak och lämnar en helt otillfredsställd. (74)

Dorian Gray betraktade henne med sina vackra ögon och hans finskurna mun krökte sig i överlägset förakt. Det ligger alltid något löjeväckande i känslorna hos dem som man har upphört att älska. Sibyl Vane föreföll honom orimligt melodramatisk. Hennes tårar och suckar enerverade honom. (81)

Det ligger en stor njutning i självanklagelser. När vi anklagar oss själva får vi en känsla av att ingen annan har rätt att klandra oss. Det är bikten, inte prästen som ger oss absolution. (88)

Naturligtvis hade du behandlat henne vänligt. Man kan alltid vara vänlig mot dem man inte bryr sig om. (91)

Själva kardinaldygderna kan inte ursäkta halvkalla kötträtter, som Lord Henry vid ett tillfälle anmärkte. (127)

·-          Det som dött dröjer sig ofta kvar - är ibland svårt att bli av med, Alan. Mannen däruppe går inte sin väg. Han sitter vid bordet - med böjt huvud och utsträckta armar. (151)

Klockans tickande på spiselhyllan tycktes dela sönder tiden i atomer av kval, var och en alltför ohygglig att uthärda. (152)

En frän lukt av salpetersyra fyllde rummet. Gestalten som hade suttit vid bordet var borta. (154)

Synd bara att man så ofta måste betala flera gånger för ett enda fel. Oupphörligt måste man betala. I sina affärer med människor avslutade ödet aldrig sina räkenskaper. (168)

-          Du flirtar oförsvarligt med honom, sade Lord Henry till sin kusin. Det är bäst du aktar dig. Han är mycket farlig

-          Vore han inte det så blev det ingen drabbning.

-          Greker mot greker alltså?

-          Jag är på trojanernas sida. De kämpade för en kvinna.

-          De led nederlag.

-          Det finns värre saker än nederlag, svarade hon.

-          Jag ska skriva upp det ikväll.

-          Vad?

-          Att bränt barn älskar elden.

-          Jag är inte ens svedd. Mina vingar är orörda.

-          Du använder dem till flykt.

-          Mannamodet har övergått till oss kvinnor. Det har nyhetens behag för oss.

-          Du har en rival därvidlag.

-          Vem då? (175)

För att återfå min ungdom skulle jag göra vad som helst - utom gymnastisera, gå upp tidigt om mornarna eller leva ett anständigt liv. Ungdom! Det finns ingen som kan jämföras med den. (191)

- Miau! lät det inifrån bersån.
Men med detsamma ångrade hon sig och tyckte det var så dumt av henne att jama som en katt och förstod inte alls varför hon hade gjort det. (14)

Jag tål inte tanken på att någon går och väntar på mig. Att någon går och väntar sig något av mig. Skall jag ha den tanken ständigt över mig, då - blir det aldrig något av mig... (18)

1.Vilka människor älskar man av naturen? - I första rummet sina föräldrar, därnäst dem som vi känna och som ha varit goda mot oss.
2. Vilka älska vi utan att känna dem? - Vi älska våra landsmän utan att känna dem.
3. Vilka bör vi ytteligare älska? - Vi bör ytterligare älska alla människor, till och med dem som icke äro fransmän.
4. Kunna vi älska tyskarna? - Vi kunna icke tänka på att älska dem som ha sårat Frankrike och som förtryckt fransmännen i Elsass-Lothringen
(...)
"Vive l'Humanité Vive la France!" (24)

Men om en kritiker skäller ut en komediant eller sångerska, då blir en ledsen och alla andra glada! Alltså: skäll bara! Man bör ju försöka sprida lite glädje över tillvaron och i mänskligheten! (37)

På hemvägen fick Arvid Stjärnblom fatt i en flicka. Det vill säga, en flicka fick fatt i honom. (43)

"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!" (63)

-Akta dig! Förr i världen var det mannen som sökte sig en kvinna. Det är gamalmodigt nu; nu är det kvinnan som söker sig en man. Och hon skyr inga medel! (67)

Men ett par gånger under kvällen hade han sett fröken Dagmar Randels ögon fästa på sig med ett uttryck som tycktes säga: du är visst en snäll gosse. Vill du leka med mig? (69)

Du skall ock ej bedriva hor,
ty därav kommer plåga stor. (90)

- Men en gång i sitt fattiga liv skall man väl dock ha lov till att försöka leta sig fram till son Taunitzer See... (93)

...Man hade hunnit till fisken. Det var foreller au gratin. Musiken spelade "Die Forelle" av Schubert. (98)

Och Anna Maria och lilla Astrid - skulle de växa upp utan någon far? Och kanske snart nog få "en ny pappa" ...? (127)

Han gick upp de fyra trapporna och ringde på dörren. Ingen öppnade.
  Han ringde igen. Ingen öppnade.
  Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade.
  Han gick på en krog och söp förfärligt. (167)

- Ate, sade han, var en grekisk gudomlighet. En av de mindre. En ödesgudinna. En olycksgudinna. Hon ansågs som en personifikation av det bedårande fördärvet. Men varför frågar du det? (181)

- Diktarna, fortsatte han, är ett särskilt folkslag, och jag råder dig att akta dig för dem! De äro ett starkt folkslag, fast de ofta ha svagheten som skyddande förklädnad. En diktare slår för ett klubbslag, som skulle kunna slå ihjäl en vanlig man. Han känner nog smärtan, men den bekommer honom ingenting nämnvärt, tvärtom: han omsätter den i ett verk, han tillgodogör sig den! Se på Strindberg. Det är inte det an upplevat, som är orsak till allt det sjuka, hemska och förvirrade i vad han skrivit. Så tycks han själv tro; men det är inte så. Det är tvärtom allt det sjuka, hemska och förvirrade i hans egen natur som är orsaken till att han måste uppleva och genomleva allt detta. Men vilken vanlig människa - vilken annan än en stor diktare - kunde så helskinnad gå igenom vad han gått igenom? Och inte bara helskinnad, men stärkt! Allt ont han genomlidit har tjänat honom - till stoff, till näring, till läkedom! Nästan till hälsa! Jag såg honom ute en morgon härom dagen, då jag var på väd till tidningen. Och jag kan inte påminna mig att jag nånsin har sett en man på nyss fyllda sexti år se så frisk och stark och glad ut som han. (187/188)

Nu går hon kanske för att möta honom på en Djurgårdsväg. Och solen skiner. Och hon stannar vid en krök av vägen och säger till honom, med blicken halvsänkt under de långa ögonfransarna: "För en stund sedan träffade jag honom som jag älskade förr. Och jag kunde inte alls förstå att jag en gång har älskat honom."
 ...Och tåget rullade...  (213)

En klassisk kärlekshistoria med lite djävul, passion (dock inga tantsnusksekvenser om det är det som önskas)  och många känslor uttryckta i ordarika monologer, ibland dialoger. Inget speciellt, egentligen. O.K. för genren.

Familj - pappa tar in gatubarn - mamma död - gatubarn blir pappas favorit - broder svartsjuk - gatubarn och syster leker - broder flyttar ut - fader dör - broder flyttar hem med sin fru - syster och gatubarn får inte leka längre - gatubarn springer bort - broder får barn, H. - syster gifter sig - gatubarn kommer tillbaka - syster och gatubarn älskar varandra - gatubarn gifter sig och springer bort med systers mans syster för att hämnas på systerns man, då systerns man avskyr gatubarn - systers mans syster får barn, L. och springer bort ifrån gatubarn - Syster vansinnig, galen - Syster svårt sjuk - Syster träffar gatubarn igen - syster dör medans hon föder C. - C. blir älskad av sin fader - Syster mans syster dör - L. blir omhändertagen av systers man - C. blir förtjust i den sjukliga L. - Gatubarn hämtar hem sin son, L. - Systers man blir sjuk - Systers man dör - Gatubarn får automatisk all egendom samt C. - C. gifter sig med L. - L. dör - C. och H. blir kära - Gatubarn dör - C. och H. lever lyckliga i alla sina dagar

Men tiden är alltför lång, den låter inte fylla ut sig. Allt vad man stoppar in i den faller ihop och dras ut på längden. Den där gesten, till exempel, som den röda handen gör när den snubblande sammlar ihop korten: den är alldeles sladdrig.  Man borde sprätta upp den och skära i den. (29)

Bakom mig, framför mig är det folk som dricker och spelar kort inne på restaurangerna. Här är det bara mörkt. (34)

Två dagar efter ett störtregn när hela staden är fuktig i det gassande solskenet och strålar av våt värme, ligger de där alltjämt kalla, alltjämt med sin smuts och sina vattenpölar. Där finns till och med pölar som aldrig torkar ut utom under
en av årets månader, augusti.  (35)

Ja det är hon, det är Lucie. Men förvandlad, utom sig, lidande i dåraktigt storsinne. Jag avundas henne. Där står hon, alldeles rak och breder ut armarna som om hon väntade på att bli stigmatiserad; hon öppnar munnen, hon är nära att kvävas. Jag tycker det är som om murarna hade växt på ömse sidor av gatan, att det kommit varandra närmare, att hon står på botten av en brunn. (36)

De behöver inte se på honom länge för att förstå att han tänkte som de, alldeles precis som de, om allting. Deras små trånga och solida tankar kan stödja sig på hans auktoritet och väldiga lärdom som han öst ur de folianter, på vilka hans tunga hand vilar. De svartklädda damerna känner sig lättade, de kan lugnt hänga sig åt sina husshållsbestyr och gå ut med hunden: de heliga idéer, de goda idéer som de fått från sina fäder, ansvaret att försvara dem åligger dem inte längre; en bronsstaty har gjort sig till väktare för dem.(37)

Den där solen och den där blå himlen var bara bedrägeri. Det är hundrade gången jag låter lura mig. Mina minnen är som guldmynten i djävulens börs: när man öppnar börsen finns det bara vissna löv i den. (42)

(...): jag drömmer med orden, så är det. (43)

Fortfarande finns den där idén framför mig, den väntar. Den har rullat ihop sig till en boll och ligger där som en stor katt; den förklarar ingenting, den rör sig inte och den nöjer sig med att säga nej. Nej, jag har inte haft några äventyr. (47)

När man lever händer ingenting. Ramen förändras, människorna går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan några rimmliga skäl, en oändlig och monoton addition. Då och då gör man en partiell samanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång. Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland - sällan - gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt. Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926. (50)

Jag tyckte mycket om den där affären, den verkade cynisk och påstridig och framhöll på ett oförskämt sätt ohyrans och smutsens rättighet bara några steg från den kyrka i Frankrike som det kostat mest pengar att bygga. (54)

Hur mycket hon än strycker omkring vid Rue Tournebride kommer ingen att ta henne för en dam; hon förråder sig med sin cyniska glimt i ögonen och genom sin förnuftiga och vaksamma min. Riktiga damer vet inte vad saker kostar, de tycker om härligt dårskap; deras ögon är vackra oskuldsfulla blommor, drivhusblommor. (57)

Som alla andra söndagar skulle de bli besvikna: filmen skulle vara idiotisk, grannen i bänken skulle röka pipa och spotta på golvet eller också skulle Lucien vara förfärligt otrevlig, inte säga ett vänligt ord, eller också när man nu i dag för en gångs skull gick på bio så fick man liksom avsiktligt ont i ryggen igen. Som alla andra söndagar skulle mängden små dova vredsutbrott växa fram i den mörka salongen. (63)

Det finns kanske ingenting i hela världen som jag bryr mig så mycket om som denna känsla av äventyr. Men den kommer och går när den vill; den försvinner åter så fort och hur förtorkad är jag inte när den är borta! Gör den med avsiktlig ironi så där korta besök för att visa mig att jag har förfelat mitt liv? (68)

Akta sig för att vara litterär. Man måste skriva allt allteftersom pennan löper; utan att söka efter ord. (69)

När jag var tjugo år, brukade jag supa mig full och sedan förklarade jag att jag var något i stil med Descartes. Jag kände mycket väl att jag blåste upp min heroism, jag släppte hämningarna, det njöt jag av. Och sedan, dagen därpå kände jag mig lika äcklad som om jag hade vaknar med sängen full av spyor. (69)

Det finns stunder när man har ett intryck av att man kan göra vad man vill, gå framåt eller gå tillbaka, och att detta inte har någon betydelse; och så finns det andra ögonblick då man tycker att maskorna har dragits åt och vid dessa tillfällen är det inte frågan om att missa, ty man kan inte börja om igen. (69/70)

För min del kan jag inte utnyttja tillfället: jag går tom och lugn på en slump under denna outnyttjade himmel. (85)

Man får inte vara rädd. (85)

Jag kände en liten sval smekning mot ansiktet. På avstånd var det någon som visslade. Jag öppnade ögonen: det regnade. Ett milt och lugnt regn. Den öppna platsen var fridfullt upplyst av sina fyra gatlycktor. Ett landsortstorg i regn. Den unge mannen avlägsnade sig med med stora steg; det var han som visslade: jag hade lust att ropa till de båda andra, som ännu inte visste, att de kunde gå ut utan att vara rädda, att hotet var borta. Den lille gubben dök upp på tröskeln. Han rev sig förvirrad på kinden, sedan log han brett och spände upp sitt paraply. (97)

Det var mitt fel: de enda ord jag inte fick lov att yttra hade jag uttalat: jag hade sagt att det förflutna inte existerade. Och med en gång hade monsieur de Rollebon ljudlöst återvänt till sitt intet. (115)

(...); jag tänker inte alltså är jag en mustasch. (121)

Tisdag
Ingenting. Existerat. (122)

Jag är idel öra: jag begär inte bättre än att få ynka mig över andras bekymmer,det blir omväxling för mig.Jag har inga bekymmer, jag har pengar som rentier, ingen chef, ingen hustru, inga barn, jag existerar, det är alltsammans. Och det är så obestämt, så metafysiskt, detta bekymmer, att jag skämms för det. (125/126)

De känner sig hemmastadda, förtroendefullt ser de på de gula väggarna, människorna, de tycker världen är bra som den är, alldeles precis som den är och var och en finner just nu livets mening i den andres liv. Snart kommer de bara att leva ett enda liv tillsammans, ett långsamt förflytande och halvljummet liv, som inte har någon mening alls - men de kommer inte att lägga märke till det. (127)

 - De där porträtten i stora salen, monsieur? säger han med ett skälvande leende. Jag förstår mig inte alls på måleri. Naturligtvis har jag klart för mig att Bordurin är en stor målare, jag ser mycket väl att han har stil, att han målar flott, eller vad det heter? Men njutningen, den estetiska njutningen är främmande för mig, monsieur.
Jag säger med sympati:
 - Det är likadant för mig när det gäller skulpturer.
 - Å, monsieur! Det är tyvärr samma sak med mig. Likaså i frågan om musik och dans. Och ändå så kan jag ju en del saker. Ja, det är faktis obegripligt: jag har sett ungdomar som inte kunde hälften av vad jag kan och som tycks njuta när de står framför en tavla.
 - De låtsas nog bara, sade jag uppmuntrade.
 - Kanske det... (128/129)

Som var att förmoda gör den där plattityden slut på det tynande samtalet. En lång tystnad följer. (130)

Det är för att jag tänker att här sitter vi, säger jag skrattande, allihop upptagna med att äta och dricka för att bevara vår dyrbara existens och så finns ingenting, ingenting, inget skäl att existera. (132)

Misantropen är människa: därför måste alltså också humanisten i viss mån vara misantrop. Men han är vetenskaplig misantrop som har förstott att dosera sitt hat, som hatar människorna först endast för att sedan kunna älska dem bättre efteråt. (140)

Han ler inbillskt alldeles intill mitt ansikte, som i en mardröm. Jag tuggar med svårighet på en brödbit som jag inte kan komma mig för att svälja. Människorna. Man måste älska människorna. Människorna är beundransvärda. Jag käner lust att kräkas - och så på en gång är det där: Äcklet. (144)

Tingen har gjort sig fria från sina benämmningar. De finns där, groteska, envisa, jättelika och det verkar idiotiskt att kalla dem för bänkar eller att säga något som helst om dem: jag befinner mig mitt ibland Tingen, dessa vidriga. Jag är ensam, utan ord, utan försvar och de omger mig, under mig, bakom mig, över mig. De kräver ingenting, de tränger sig inte fram; de finns där. (148)

Jag hade några obestämda tankar på att begå självmord, för att åtminstone förinta en av dessa överflödiga existenser. Men till och med min död skulle ha varit överflödig. Överflödig min döda kropp, mitt blod som rann ut över stenarna, mellan dessa växter, längs in i denna leende park. Och det sargade köttet skulle varit överflödigt i jorden som skulle tagit emot det och mina ben slutligen, också de, när de var väl putsade, skalade, rena och torra som tänder, skulle ha varit överflödiga: jag var överflödig för evigheten. (151)

Att existera , det är att  v a r a   h ä r, helt enkelt; de existerande visar sig, man får  m ö t a  dem, men man kan aldrig göra dem till  s l u t s a t s e r. Det finns människor som har förstått detta skulle jag tro. (154)

Jag är snarare...förvånad inför detta liv som givits åt mig - givits för  i n t e t. (177)

Jag har tråkigt, det är alltihop. Då och då gäspar jag så våldsammt att tårarna tillrar utför kinderna på mig. Det är djup, bottendjup leda, existensens själva hjärta, själva den materia jag är gjord av. (184)

Kroppar som släpps i tomma rymden faller alla med samma hastighet, parken stängs varje dag klockan sexton på vintern, klockan aderton på sommaren, blyet smälter vid 335 grader, den sista vagnen utgår från stadshuset klockan tjugotre och fem. De är fredliga, litet buttra, de tänker på Morgondagen, det vill säga helt enkelt på en ny i dag; städerna äger bara en enda dag som kommer igen precis likadan varenda morgon. Man piffar bara med knapp nöd upp den en smula på söndagarna. Sådana idioter. (185)

Om någonting inträffade? Om den plötsligt började skälva? Då skulle de observera att den finns där och de skulle tycka att deras hjärtan höll på att brista. Vad skulle de då har för glädje av sina dammanläggningar och sina befästningar och sina elektricitetsverk och sina masugnar och sina fallhammare? Det kan hända när som helst, kanske genast: förebuden finns. En familjefader som är ute och promenerar ser till exempel plötsligt hur en röd trasa kommer emot honom över gatan som om vinden förde den med sig. Och när trasan är helt nära, ser han att det är en bit ruttet kött, fullt av damm, som krälar och hoppar framåt, en söndersliten köttbit som släpar i rännstenen och krampaktigt sprutar ut strålar av blod. Eller en mor som ser på sin sons kind och frågar honom "Vad har du där, är det en finne?" Och så ser hon hur huden sväller lite, spricker, öppnar sig och i sprickan kommer ett tredje öga fram, ett skrattande öga. Eller också känner de hur det glider mjukt över hela kroppen, liksom vassen glider mot kroppen när man i en flod simmar mot vass. Och då märker de att deras kläder har blivit levande ting. Och en annan känner hur någonting kliar innen i munnen. Och han går fram till spegeln, öpnnar munnen och då har hans tunga förvandlats till en jättelik tusenfoting som sprattlar med benen och river honom i gommen. Han vill spotta ut den, men tusenfottingen är en del av honom själv och han måste slita ut den med händerna. Det kommer massor av saker som man måste finna nya namn för, stenögat, den stora trekantiga armen, tåkryckan, spindelkäken. Och den som somnar i sin trevliga säng i sitt trevliga varma rum vaknar alldeles naken liggande på en blåaktig jord i en skog av susande manslemmar, som reser sig röda och vita upp mot himmlen som skorstenarna i Jouxtebouville, med stora testiklar som sticker halvvägs upp ur marken, ludna och svällande som lökar. Och fåglar fladdrar runt dessa manslemmar och hackar dem med sina näbbar så att de blöder. Sperma rinner långsamt, sakta ur dessa sår, sperma blandad med blod, halvgenomskinlig och varm och full med små luftblåsor. Eller också kommer ingenting av detta att inträffa, ingen märkbar förändring, men en morgon kommer människorna när de drar upp persiennerna att överrumplas av ett slags ohygglig förnimmelse, som vilar tungt över tingen och som tycks vänta på något. Ingenting annat än detta, , men varar det bara någon tid, kommer det att inträffa hundratals självmord. Just det! Bara det blev någon ändring så man fick se, jag begär inte bättre. Då får man se andra som plötsligt blivit ensamma. Alldeles ensamma, fullständigt ensamma människor, med hemska deformiteter, kommer att springa omkring på gatorna, kommer att gå med tunga steg förbi mig, med stirrande ögon på flykt från sitt onda, som de bär med sig, med gapande munnar och tungan-insekten som flaxar med vingarna. Då kommer jag att gapskratta, även om min kropp är täckt av otäcka smutsiga skorpor som slår ut i blommor av kött och ranunkler. Jag skall ta stöd mot en vägg och skrika åt dem när de går förbi: "Vad har ni gjort med eran vetenskap? Vad har ni gjort med eran humanism? Var är er värdighet av tänkande rö?" Jag kommer inte att vara rädd - eller åtminstone inte räddare än i detta ögonblick. Kommer det inte alltjämt att finnas existens, variationer på existensen? Alla dessa ögon som långsamt uppslukar ett ansikte, de kommer säkerligen att vara överflödiga, men inte mera överflödiga än de båda första. De är existensen jag är rädd för. (185-187)

Jag förmodar att det skulle göra honom detsamma om någon talade om för honom att det i Frankrikes sjunde stad alldeles invid stationen finns någon som tänker på honom. Men jag skulle vara lycklig, om jag var i hans ställe; jag avundas honom. Jag måste gå nu. Jag reser mig, men jag stårr ett ögonblick tveksam, jag skulle vilja höra negressen sjunga. För sista gången. (206)

Jag går min väg, jag känner mig oviss. Jag vågar inte fatta något beslut. Om jag var säker på att jag hade någon talang...Men jag har aldrig  - aldrig skrivit någonting i den stilen. Historiska artiklar, ja - knappt det. En bok. En roman. Och det skulle finnas folk som läste den där romanen och sade: "Det är Antoine Roquentin som har skrivit den, en rödhårig karl som alltid hängde på caféerna." och de skulle tänka på mitt liv som jag tänker på den där negressens liv: som på någonting fint och halvt legendariskt. En bok.(207/208)