Kårnulf was here - Josefine Adolfsson
Det som inte syns, det finns inte. Det man inte pratar om, det är sådant som skaver och det som skaver är inte bra.
Jag och min kusin Simon brukar prata om det där. Vi pratar om det som skaver. Vi härmar Alice. Vi går runt alldeles stela i kroppen och gör hummande ljud precis som hon gör. Vi hummar: "Inte, inte röra mormors saker, hum, hum, hum, inte röra mormors saker, hum, hum, hum", och då känns allting plötsligt så enkelt. (20)
Jag och Anna kan knappt prata med varandra. Kårnulf är vårt kodnamn som vi ropar, klottrar, ristar och målar över hela stan. Vu är på väg åt olika håll fast vi försöker förtränga det. Vi är lika desperata efter att höra ihop, men ingen av oss vet längre hur vi ska bära oss åt. (75)
Hon får ett eget rum på det lästa hemmet och stannar där i ett år. Ida äter, röker och tittar på tv. Hon spelar kort och tärning och börjar med heroin. (95)
På Boston blev hon bekant med Sara Eriksson. Danbanor och hamnkvarter besökes flitigare och flitigare och efter en månad måste Brita sluta på fabriken, då hon ej vaknade om morgonarna. (100)
Jag lyckas nästan komma ända hem. Kurar ihop mig utanför porten till min trappuppgång som ligger precis brevid porrklubben Studio Anna. Jag ligger där som en liten boll och ropar på människor som går förbi: "Snälla hjälp mig, snälla snälla hjälp!" Efter en halvtimme vågar sig en tjej i min egen ålder fram. (110)
Jag tassar ner för trapporna till festvåningen, går iväg och visslar in en taxi hem till psyket från Stureplan. (126)
Jag tänker på Slavenka. Slavenka som såg allt hon inte skulle se och som dessutom pratade om det. Det var hon som hittade den försvunna marockanska femåringen, inlindad i en svart, blank plastsopsäck bland grovsoporna på grannbakgården. (132)
