Början på sista sommarlovsveckan.

Det är fredag. Jag går och lägger mig vid halvett tiden och vaknar runt 11. Ligger i sängen ett tag till, stapplar upp och tillreder en frukost som jag avnjuter framför 7th heaven. En sommarlovsmorgon med 10-11 timmars sömn.

Snart är det höst, och dvalan upplöses, med tröttheten som konstant följeslagare. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra. En sysslolössommar med all tid i världen, som man skulle få att gå. Sen är den gången och jag vet inte. Ett halvår uppskov ter sig som några minuter. Imorgon ska jag figurera ut, dagen efter imorgon ska jag göra efterforskningar, om 3 dagar ska jag veta vad jag vill göra, om 5 dagar ska jag ha en plan.

Det fungerar inte så. Jag agerar passivt. Paradox: men det är kanske den jag måste lukra upp, stärka eller förstöra.

Förfesterna brukar ju vara bättre än eventet. Så ikväll.

Jag är ingen gråtmild person. Brukar ändast böla när jag är väldigt arg, upprörd eller till väääääldigt romantiska (otfast barn och föräldrar involverade - sounds naughty och jääävligt äckligt - paradoxalt: it aint) scener i filmer/böcker. Dem första två utspelar sig med andra personen, den 3:dje inte alltid.

Men idag känner jag att gråta. För mig själv. Om mig själv. Bara faktumet att jag skriver detta borde få floderna att rinne. Men det gör det inte.

Sova. Gråta. Sova. Gråta. Imorgon/idag/2 veckor/10 månader sen/nu.

Och jag hoppas på ett abnormalt sätt att du ska finnas med bland dem. Att du ska vilja. Sen hoppas jag även på att springa på. Oj! Hej. Är du här?

Men men. Too little in too much. Och jag är bara en rädd 14-åring.

Vilken ypperlig kontrast det skulle blivit mellan nattinläggen.

Blodiga skavsår leder till att man bär på skorna.



Inget som en tjej som gått i högklackat inte skulle kunna hantera. Nej nej.



Men när man lever i the hood medför det vissa problem.



Speciellt om man är kort och inte han hoppa över hela vägen.

Funfunfun.

Myggbett, skärsår, blåsor, blåmärken. Mina ben är olycksfall.

Jag minns inte längre.

Jag övar mig i disciplin, måttfulhet och simpel tortyr.

Än så länge går det an.

Klarade det på mindre än en timme, ojdå vilken mästeinsats.

Jag bråkar med att få igång min e-legitimation så jag kan ansöka om csn-bidrag. Snälla, snälla fungera för jag vill inte behöva gå till en svettig banklokal och stå i kö med folk som inte känner till deodorant.

Vissa saker får mig att småle - som homofobiska modeller.

Jag borde inte känna mig som en fjortonåring över elektroniska småsmåsaker. Fuckthis.

Att man kan bli så glad av lite ihophäftat papper och bläck. Wellwell jag skyller det på att jag växte upp i Österrike där pennorna fortfarande fylls med bläck, och ett prov som är skrivet med blyerts inte gäller, då ett prov är ett dokument och då är blyerts inte mycket att komma med.

Så nu kör vi. Eller mer korrekt den22; 26; jag vet inte när.

Och sen så borde jag ju bli modigare. Ja. Så småningom.

Imorgon ska jag vara produktiv och ta itu med saker, men nu ska jag titta på ParisHiltonsnewBFF.
En lördagkväll, ja...

Ibland blir jag så trött på internet; på semi-transparansen - som agerar som ett fladdrigt tyg, visar för mycket, visar för lite.

Det är då jag får lite kontiga infall.