Det är fredag. Jag går och lägger mig vid halvett tiden och vaknar runt 11. Ligger i sängen ett tag till, stapplar upp och tillreder en frukost som jag avnjuter framför 7th heaven. En sommarlovsmorgon med 10-11 timmars sömn.

Snart är det höst, och dvalan upplöses, med tröttheten som konstant följeslagare. Men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra. En sysslolössommar med all tid i världen, som man skulle få att gå. Sen är den gången och jag vet inte. Ett halvår uppskov ter sig som några minuter. Imorgon ska jag figurera ut, dagen efter imorgon ska jag göra efterforskningar, om 3 dagar ska jag veta vad jag vill göra, om 5 dagar ska jag ha en plan.

Det fungerar inte så. Jag agerar passivt. Paradox: men det är kanske den jag måste lukra upp, stärka eller förstöra.