Negativt:

Positivt:

Och här romantiserar vi pluggandet. Det som jag kommer göra hela hela dagen. Ska jag lägga upp ett tidsschema, visst borde jag organisera upp, så att jag kanske håller mig till det. Okey.

 Nu - 11.15: skriva på fråga 2/3, tillåtet att hoppa mellan dem
11.15 - 11.30: RAST - yey! FEST!
11.30 - 12.20: den stora frågan.
12.20-13.10: Lunch rast! Generöst. YEY, promenad, en kort kort snabb, det behövs.
13.10 - 13.50: småfrågorna, den som behövs jobbas på
13.50 - 14.10: R A S T
14.10 - 15.00: Stoooooora frågan (blev till dem korta...heheliheli.) 10 minuters tidigare rast pga för mycket borrning och huvudverk - funfunfun MÅSTE JOBBAJOBBAJOBBA
15.00 - 15.20: r a s t
15.20 - 16.00: fokuserat arbete på småfrågorna - ersätts med promenad då jag är apatisk...lyckat.
16.00 - 17.00: Gossip girl/ småfrågorna? Framför TVn alltså
17.00 - 17.50: stooooora frågan
17.50 - 19.00: rast, mat?
19.00 - 20.00: det som det behövs jobbas på. hehehehe.
20.00 - 22.00: R A S T
22.00 - oändligheten, det jag inte hunnit klart med och måste skicka in imorgon. hjälp.

hahahahahahhaha. Ändringar kan inträffa, men jag måste bli klar.

&tagiatella. Otroligt gott.
Men det där med matlagning är ju inte direkt brain surgery heller, i alla fall inte på min nivå.

Saker går sönder. Relationer bryts, glöms bort, förgörs, blir tråkiga, förändras – borta!

Det som är så negativt i början visar sig oftast, efter tillräckligt lång tid, vara till det bästa.

Sedan så framstår allt rosenskimrande och fantastiskt. Det som var.

Men det är inte sanning.

Jag älskar att ha på mig min långärmat.  Tight vid handleden eller uppkavlat till armbågarna. Eller i alla fall en rejäl T-shirt arm. Långärmat som ett litet emo barn vars armar är helt uppslitna. Självskadebeteende, jaja.

Jag har länge velat bli beroende av någonting. När jag gick i sjuan, så härmade jag min vän och skar mig i armarna några gånger. Ung och dum, liksom. Vilja bygga upp gemenskap på någonting som egentligen inte existerar. Det blev inte särskilt djupt, men det skulle ju synas. Jag kunde ana fram sträcken några två år senare, men nu är dem borta. Som tur är. Det där med att skära sig hjälpte ju inte alls.

Tonen i våra samtal då i ett annat land var mycket råare. Delvis beroende på åldern, delvis på kulturen. I små byar är det få saker som inte ställs ut till allmän beskådan. Inte brorsor som påstås vara satanister och offra katter, inte små förälskelser, inte heller pappor som slår eller dricker, inte mammor som är avundsjuka på andra mammor då mamma B kallas för läkarfrun medans mamma A inte kallas för det, fastän hennes man faktisk är tandläkare. Fast den där brorsan gav självklart respekt.

På den tiden då vi läste Wir Kinder vom Bahnhof Zoo och önskade att vi var beroende av heroin. Såg tecken överallt. Inte enbart för drogens skull, men det kan ju inte negligeras att dem dova färgerna och lugnet verkade åtråvärda, men för gemenskapen. Då trots bråken verkade det alltid finnas det som binder ihop. Det enda jag gjorde var att röka lite, för gemenskapen. Jag drack ju för guds skull inte ens. Började först otroligt sent med det.

Vi höll till i gången till lekplatsen. En övergångsfas. Från att vara enbart små till att få hänga med dem som var ett, två, tre år äldre och höll till på just lekplatsen. På den lekplatsen har nog aldrig några ungar lekt. Det var stort när vissa av dem äldre började hälsa på mig, alltså även när jag var ensam. Den största komplimangen jag fick då var när en otroligt snygg kille frågade om jag var släkt med den coolaste tjejen, henne jag ville vara bästis med, men alltid högst kom på 2 plats hos (31). Detta släkt tydligen då vi var lika.

Jag minns inte om vi var lika. Men jag ville ju så gärna. Nu ner jag ser på henne på facebook, förstår jag inte riktigt varför jag ville likna henne. Inte från det yttre i alla fall.

Vad skulle hänt om vi aldrig flyttat?

Åt båda hållen.

Faust.

Lapp med fel avsändare....

En dag som har varit helt bortkastad. En dag som jag varken gjort något nyttigt eller onyttigt. Med det menar jag att jag varken gjort något av det jag borde (som att läsa, organisera, promenera, ta reda på information, osv.) eller att detta att göra ingenting har varit rehabiliterande och känts skönt, för det har det helt ärligt inte gjort. Det har varit en usel dag som jag tillbringade inomhus, med en kort 3 minuters brake.

Det som varit bäst idag var minuterna, timmarna?, innan jag vaknade. Drömmar. Jag hatar att det jag helst vill göra och ser framemot är sömnen. Då även det slår slint: jag ligger och vrider på mig i flera timmar innan jag äntligen kan njuta. Och inte ens denna njutning av oskyldiga drömmar är fullständig: den är för starkt anknuten till verkligheten. Det är ingen flykt utan en önskan, ingen annan miljö nytt freudianska tecken – nej; det jag drömmer om det vill jag ha. Nåja, nästan i alla fall.

Det skulle publicerats igår, men gjorde inte det, då min dator hade en minor melt-down.

Men jag lyckades i alla fall läsa ut Candide igår. Tänkte att jag skulle ta delarna i Gullivers resor idag, som jag ambitiöst nog lånade på engelska, vilket jag ångrar, ångrar. För det jag trodde skulle vara ett fåtal sidor visar sig vara runt 200 istället. På krånglig engelska från 1700talet. Jag som absolut inte tycker om engelska, alls. Fun Fun Fun. Kul dag.