Så tittar jag i spegeln och tänker "gud, vad vacker jag är". Sen tänker jag bort dem tankarna med ett "jag är ju i alla fall inte ful". Försöker återupprätta det urspungliga med att säga högt att jag är vacker. Då känner jag mig löjlig. Man får ju inte tänka så. Men samtidigt så följer alltidmelankolin med. Även om jag skulle vara vacker nu hjälper det mig inte. Jag upplever ingenting. Jag känner mig ensam. Har ingen strävan, vet inte vad jag ska göra.

Det gråa börjar pendla in mot det allt svartare, det motsatta till mina kläder som bleks med varje användande. Håglös. Jag vill inte leva det liv jag lever, men vet inte hur jag ska ta mig ur, hur jag ska bära mig åt. Vad jag ska göra.

Och snart har det gått ett år, avbrutet, som tur är. Men fortfarande, ett fysiskt år.