Jag älskar att ha på mig min långärmat.  Tight vid handleden eller uppkavlat till armbågarna. Eller i alla fall en rejäl T-shirt arm. Långärmat som ett litet emo barn vars armar är helt uppslitna. Självskadebeteende, jaja.

Jag har länge velat bli beroende av någonting. När jag gick i sjuan, så härmade jag min vän och skar mig i armarna några gånger. Ung och dum, liksom. Vilja bygga upp gemenskap på någonting som egentligen inte existerar. Det blev inte särskilt djupt, men det skulle ju synas. Jag kunde ana fram sträcken några två år senare, men nu är dem borta. Som tur är. Det där med att skära sig hjälpte ju inte alls.

Tonen i våra samtal då i ett annat land var mycket råare. Delvis beroende på åldern, delvis på kulturen. I små byar är det få saker som inte ställs ut till allmän beskådan. Inte brorsor som påstås vara satanister och offra katter, inte små förälskelser, inte heller pappor som slår eller dricker, inte mammor som är avundsjuka på andra mammor då mamma B kallas för läkarfrun medans mamma A inte kallas för det, fastän hennes man faktisk är tandläkare. Fast den där brorsan gav självklart respekt.

På den tiden då vi läste Wir Kinder vom Bahnhof Zoo och önskade att vi var beroende av heroin. Såg tecken överallt. Inte enbart för drogens skull, men det kan ju inte negligeras att dem dova färgerna och lugnet verkade åtråvärda, men för gemenskapen. Då trots bråken verkade det alltid finnas det som binder ihop. Det enda jag gjorde var att röka lite, för gemenskapen. Jag drack ju för guds skull inte ens. Började först otroligt sent med det.

Vi höll till i gången till lekplatsen. En övergångsfas. Från att vara enbart små till att få hänga med dem som var ett, två, tre år äldre och höll till på just lekplatsen. På den lekplatsen har nog aldrig några ungar lekt. Det var stort när vissa av dem äldre började hälsa på mig, alltså även när jag var ensam. Den största komplimangen jag fick då var när en otroligt snygg kille frågade om jag var släkt med den coolaste tjejen, henne jag ville vara bästis med, men alltid högst kom på 2 plats hos (31). Detta släkt tydligen då vi var lika.

Jag minns inte om vi var lika. Men jag ville ju så gärna. Nu ner jag ser på henne på facebook, förstår jag inte riktigt varför jag ville likna henne. Inte från det yttre i alla fall.

Vad skulle hänt om vi aldrig flyttat?

Åt båda hållen.