Och så slog det, pang pang pang. Kunde inte inte titta. Svänger. Vad fan? Jag biter mig i insidan av kinden. Hoppas att hon fryser i sina sommarskor, som är fina. Biter mig i läppen. Försöker leka med han mittemot, för att slippa tänka på honom tvärsöver.

Hoppet i slagen som på hemvägen är depression, som mynnar ut i; hur ska jag orka vänta i 8 år?
Det är just det som är mitt fel. Vänta. Borde ersättas med göra. Eller hej.

Epic: Hur stavas det?
Samt att Umeå inte verkar så illa.