Kan inte du bara? Klassiska könsroller och allt det där, liksom.

Stora delar av min tid tillbringar jag i min säng. Ty drömmar är det jag trivs med, och att tiden går snabbare. Nur noch 8mal schlafen, typ, inte för att det kommer hända något avgörande då, men jag vill känna. Känna lite till, lite till - även om det ibland känns för mycket. Men det känns, mycket, förmycket. Men det är positivt. Men samtidigt så produktlöst. Så tomt. Känslornas efterskall är så tomma, som om det bara vore inbillning, för vad annars kan det vara? Jag vill inte känna själv.

Tittar tillbaka här och inser att det mesta bara är svammel, allt är bara svammel. För jag tänker inte ge mig in på att beskriva. Det är överallt, kan inte låta bli att, bara en gång, bara en gång, bara en gång - det kan ju inte undgås att märkas.

Och inte ens ett namn finns, inte ens ett hej, inte ens någonting som skulle göra det på riktigt, som jag skulle kunna motivera med. För vem är dem idioterna som faller för ett yttre, inte kan man väl göra det? Inte ens det yttre kan jag motivera det här med, nej faktis inte - och det är hemskt (att säga så, tänka så, skriva så, det finns kvar). Motivationslöst.

Ingen naturlig ingång heller, oj jag blir så matt.
Men fortfarande - nur noch 8mal.