Allt som jag ville skrivas känns som bortblåst. Mitt huvud är tomt och det är svårt att formulera meningar med betydelse: det blir bara ett enda idag gjorde jag det, sen åkte jag tunnelbana, sen gjorde jag det, åkte tunnelbana, kom hem, åkte tunnelbana, lyssnade, åkte tunnelbana, drack te.

Började tänkte på en mejlväxling ur ettan, det var lustiga tider då. Daredevil. K-babes. haha. Snöstorm.

Det är en skiftningens tid och som ett blad som man inte bläaddrat om till fullo står det kvar. Rätt så mysigt, aningen tröttsamt - men framförallt ingen konstant. Fastänn en konstant skulle vara välbehövd. Ju längre det går desto mer vandrar tankarna till; det var aldrig bestämt att hända, skulle aldrig ske. Det står helt enkelt inte i boken. Men det är så påtagligt. Så trött på att hoppas, glömma, ignorera, häva fram, leka. Blicken man känner, som stryker, som man följer upp ibland. Som alltid förändras. En helt nyfunnen medvetenhet.

Har hon färgat håret mörkt? Vinkvink, halvt leende genom tunnelbanefönstret, svänga 90 grader, motsatta hållet - nej jag vill inte föra en krystad konversation som kommer avstanna efter en hållplats.

Leende hit leende dit; hej jag heter Alexandra. hej jag heter - . Ropa upp namn, kolla på skyltar, se tusen nya ansikten. Få sig själv bedömd; hon är ung, hon är mullig, hon är söt, fnitter fnitter - var lite tysta nu - du var bra. Sen samtalades det om alla förmåner med att vara 18; och nej jag har inte tagit körkort, och nej jag röker inte (här ljuger jag), och nej nej nej. Vad interessant, på riktigt (?), kul! Hallon och smultron och fläder och jordgubbar och tomater och växthus under jorden. Gul jacka.

Och kvällen tillbringas med Vergelius och Auerbach. (efter jag i sann tonårsmaner städat mitt rum)