Istället för att göra det jag ska, dvs. läsa Jeppe så tänkte jag skriva lite. Försöka använda mig av fina ord och bilda korrekta meningar. Intressanta måste dem inte nödtvunget vara, för någon annan än mig. Allt man skriver sägs ju vara självbiografiskt, anledning nog att hoppa över fiktiva karaktärer, här, i alla fall.

 

En onsdag då man vaknar av sig själv och inte för att mobilen slungar ut Bowie. Även om låten är vald med omsorg ”Wake up you sleepy head, put on some clothes…” så brukar den bli aningen tjatig vid 3-4 snoozningen. Men först när den klingat i kanske 50 minuter i 9-minuters intervaller brukar jag ta mig upp. Idag dock redan innan, fastän jag räknat in en timmes sängliggande. Utsövd och ny duschad borde denna dag blivit bra. Alltså inte för att sömn och en dusch kan generera en automatiskt lyckad dag, men fettigt hår gynnar inte direkt ens välbefinnande.

 

Sen kom klädproblematiken. Vad fan ska jag ha på mig. Fult, fult, hur fan kunde jag köpa det här?, fläck, för lång, för kort, ägt i 4 år, tjock, behöver tvättas. Så där stod jag i cirka 50 minuter och kunde inte bestämma mig för vilket av mina hemska plagg jag skulle tillbringa dagen, eller nåja i alla fall 5 timmar i. Dem här 50 minuterna som jag förbannade allt avbröts såklart med att slänga kläder omkring mig i rummet, koka ägg (inte äta dem dock!), använda mascara och ta en cigarett för att lugna mina spända nerver. Sen lyckades jag bestämma mig för en oinspirerad kombination som jag inte kände mig jätteful i, då jag duttade lite med läppstift. På skoltoaletten upptäckte jag senare att mina läppar hade antagit en blå, lila ton. Smickrande kan man ju påstå.

 

Men jag tog mig i alla fall till tunnelbanan i tid och det låg ingen snö på marken som jag befarat. Sen föll jag i koma fram till universitet. Allt bara raserade och jag kände mig tom. Det var inte känslan av ångest utan mer ett suckande utstött ”jaha”. Gick förbi, inte en blick av någonting. Sen så satt jag i en sal full med människor. Jag orkade inte föra konversation, hälsade inte på dem jag brukar hälsa på, hälsade inte på någon jag inte brukar hälsa på. Jag bara satt, som om någon hällt ner mig på stolen och jag aldrig skulle kunna ta mig upp. Minuterna innan själva föreläsningen började. Tystnad som hade en pinsam färgning, jag inte orkade bry mig om. Anspänt med en kurskamrat som andades onödigt högt och på ett irriterande vis skrev i boken ”Tre 1700-hundratalsromaner” – som om hennes anteckningar skulle kunna mäta sig med Voltaire, Goethe och Diderot. Enda anledningen att skriva i en bok är att skriva om boken. Inte om andra böcker. Annars river man ut sidor.

 

Början. Försökte fokusera på att anteckna, gå upp i föreläsningen, inte behöva konfrontera. Skrev med bläck först, men handstilen blev barnslig och pennan kändes klumpig. Bytte till blyerts, det som borde förkroppsliga barn. Bokstäverna blev stora, slängiga, personliga. Fabler. Fokuserade blicken på pappret, inte som vid vissa andra föreläsningar. Sen kände jag mig iakttagen, stirrade rakt in i dina ögon.

Ville ställa mig upp och skrika; VAD ÄR DITT PROBLEM?

Men istället blev jag glad, såklart. Fast jag inte borde, då jag säger till mig själv att det inte ska betyda, att det inte kan betyda, att jag inte har tillräckligt med mod för att det kommer att betyda. Så jag borde inte blivit glad.

 

Sista minuterna innan pausen så var jag så kissnödig att jag nästan sprängde, tänkte på hur pinsamt (och märkligt belustigande) det skulle vara ifall en olycka skulle ske. Föreläsaren gav oss en rast, 5 minuter efter att vi skulle fått pausen och jag rusade på toaletten. Där jag som redan skrivit upptäckte att mina läppar såg lila ut, det kan såklart också bero på det inte direkt var det mest smickrande ljuset. Sen så visste jag inte var jag skulle ta vägen så jag bestämde mig för att unna mig kaffe, tänkte pressbyrån – inte samma nostalgiska 7/11 känsla, men det skulle få duga. Tittar in och en omänsklig kö – och sen såklart du. Så jag köpte kaffet på det andra stället vid tunnelbanan, som har en otroligt fin kaffeautomat, där det är personalen som trycker på knappen åt dig. Ansträngande arbetsuppgifter. En kaffe tack – knapptryck. En latte – knapptryck. En espresso – knapptryck. Man skulle dock förvänta sig aningen mer av ett såkallat café, men 10 kronor är onekligen ett bra pris. Där sprang jag även på en annan kurskarmat i glitterhalsband, idag: svart. Men han bjuder på andra färger också ibland. Lite halvkrystad, halv mysig konversation.

 

Tillbaka till föreläsningssalen, valde att inte sätta mig bredvid henne som andas högt, utan intill henne som stickar och har blont krulligt hår. Vi klagade på vädret, vilket nog är en av dem främsta sakerna jag gör nu förtiden. Jag lade fram förslaget att man kunde tillbringa vintern med en fickplunta som vän, då skulle det nog inte bli så odrägligt kallt. Fanny-look-a-liken, som var fin i håret, instämde skrattande.

 

Fabler. Och upprepningar. Slut i tid. Då jag kände mig i vägen gick jag själv till tunnelbanan, en av dem första, om inte den första gången sen jag började på universitet. På tunnelbanan fick jag dock sällskap vilket var trevligt.

 

Sen så gick tiden. Bloggar, DN, Tartuffe, Gossip Girl, läxor, grekisk sallad, mjukisbyxor.

 

Sen kom mamma hem med en parfym, då blev jag glad. Sen så läste jag en recension om den, då blev jag ledsen. Den är söt, otroligt söt, om det är på ett bra sätt vet jag inte än. Men jag är inte hemma i doften än. Samt att den lanseras i år gör det inte mycket bättre, men jag blev och är glad. Måste ju lukta efter något.

 

Så här; mitt ”det här har jag gjort idag” inlägg. Som har tagit mig alldeles för lång tid att skriva. Men har varit meditativt och skönt. Så istället för att lägga en timme på thecity och thehills får jag spendera tiden med Jeppe. Men vad gör det – en timmes terapi, där allt får komma ut.