Hon är den första som påpekade det; att jag nästan aldrig pratar om mig själv. Det märks inte riktigt, men jag tycker inte om att prata om mig själv med människor jag inte är jätte-jätte-bekväm med, ett tillstånd som ju då inte är så lätt att uppnå. Jag vet egentligen inte varför, den pinsamma sanningen är nog att jag inte vet hur man gör berättelserna om sig själv tillräckligt intressanta, för såklart det händer mig saker, hela tiden, men jag vet inte riktigt hur jag ska förmedla dem.

Att jag inte pratar om mig själv betyder ju då gudskelov inte att jag inte pratar alls: jag skulle nog påstå att jag är en person som tar lite mer plats än genomsnitt (HA HA - underbar mesig böjning här då.).  Men så får det vara. I alla fall nu.