Idag på tunnelbanan hem övermanade mig känslan. Den steg upp som en bubblande massa och jag blev tvungen att titta ut på det vintriga landskapet som åkte förbi. Leende. Som vilket psykfall som helst. Riktade ner blicken i boken, men fortsatte le. Som känslan när man är nykär och kommit på något han sagt, eller gjort. Helt fantastiskt, bara att det inte finns någon jag är kär i. Känslan av att vara stark, att klara av, att kunna - den genuina övertygelsen om att allt går i vågor; som omvälvar ändrar förnyar försämrar utvecklar slänger tillbaka kastar om byter om - rör på en.

 Ögonlock som flimmrar. Att blunda; att se.