Tidigaste hemgången på länge - jag menar det var fortfarande mörkt på väg från tunnelbanan. Underbar utekväll; goda drinkar, bra sällskap och musiken som lätt rankas 5 av 5 hos mig; i alla fall i början (sen sjönk det till kanske en 3:a). Men om man är en god syster som ska guida genom stockholms second hand utbud för att sedan festa loss på en otroligt classy finlandsfärja så måste man ibland gå hem tidigt (speciellt med tanke på att det blev aningen sent; och kanske liiiite för blött igår). Fastänn den tidiga hemgången inbringade kommentarer om att man festade för hårt först för att sedan brinna ut. Jag håller nog med Kurt där "It's better to burn out than fade away". Jag menar att halvfesta, halvdansa, halvdrick, halvröka är inte riktigt min cup of tea.

Sen finns det alla dem där garnnystan. En poäng som äger; saker som man inte kan figurera ut. Frågorna som ställs och dem som aldrig ställs. Den där existentiella tonårsångesten. Relationer som trasslar, så att man inte vet om dem finns, var dem finns, att dem finns. Men sen finns dem, och sen igen inte. Och man orkar, vill och kan inte ta tag i dem - för om man sliter för hårt i en tråd går den antingen av eller så blir trasslet värre och värre. Man måste lirkar och gnida och vänta. Och oftast ordnar det sig nog aldrig; men det ordnar sig, det gör det alltid. Paradoxal fyllelogik? Nejdå - det enstaka kanske inte ordnar sig; men det stora löser sig.

Uppgång vid 10.10 imorrn - Rory and Lorelai.