När jag var liten kände jag ett behov av att vara med i den österrikiska motsvarigheten till barn melodifestivalen; Kiddy Contest. Jag hade till och med en idé till en låt (att jag varken hade rösten, utseendet, dansstegen, karismat kan man ju bortse ifrån). I alla fall ville jag sjunga om att livet var som ett nöjesfält; för vilken unge tycker inte om nöjesfält liksom, var min tanke. Idag kom tanken med att livet är som ett nöjesfält upp igen.

Varje relation är som en åkattraktion i sig. Dem stora läskiga attraktionerna, dem små som man tar sig en åktur med emellanåt och de trygga glassförsäljarna som man återvänder till.  Där finns fritt fall; explosivt och pirrigt, lång kö, men kort åktid. Berg och dalbanan som är det traditionella lågvariga, det som man bara måste göra, i alla fall nån gång i livet. Spökhuset som är läskigt och som stannar läskigt, och som får en att fråga sig varför man beger sig in där om och om igen, fastän det kostar extra pengar. Sen finns även veteranbilarna som man åkt med sen man gick till Grönalund för första gången, och måste återupplevas varje gång på nytt. Sen finns det såklart också "attraktioner" som skrattkammaren, som man helt enkelt inte förstår sig på.

Efter lunch, när man är lagom (som om det skulle finnas ett lagom på ett nöjesfält, efter glass, våfflor med grädde och sylt, popcorn, hamburgare, små godis och sockervadd konsumerade på alldeles för kort tid) mätt och beger sig på en tur på pop-expressen som får en att må  lagom illa efteråt. Vill inte vara med längre; sätter sig på en bänk och väntar tills begäret att spy går över. Efter ett tag på bänken mår man fint igen; antingen så tänker man att man aldrig mer ska åka på en tur som vänder om  magen på en eller så bestämmer man sig för att ta en ofarlig tur emellan eller så hoppar man på hästen igen.

Jag sitter på bänken. Har vilat. Ser mig omkring, men ingen attraktion verkar attraktiv för stunden. Det är vid sådana tillfällen man är glad att nya metallmonster som extreme byggs. Fast man ibland skulle föredra fritt fall - men den är stängd på grund av reparationer, öppnas nog aldrig mer. Berg och dalbanan då? En person dog i en olycka, riva och bygga på nytt. Något ofarligt som nyckelpigan är inte riktigt värd kön.

Skillnaden är nog att man kan gå ifrån grönalund och återkomma nästa år. Om man väl gått ifrån livet så finns det ingen riktig återvändo; borta är borta. Och man kan ju inte gå innan nöjesfältet stänger eller i alla fall regnet börjar ösa ner, åskan skakar metallställningarna och blixten lyser upp området.

---

Grattis honey!