Skämt som exponeras ut i absurdum har aldrig varit min grej. Dessa fraser som hänger med i varenda mening för att påminna om att man minnsan innehar en gemenskap som ingen kan bryta igenom. Med detta säger jag abolut inte att jag inte gör det själv, men det ger mig en metallisk bismak att tänka på det. Sen hatar jag när obefogade tar mina uttryck, eller det uttrycket jag anamat för stunden, eller som har grävt in sig - som ett blogginlägg några dagar sen. Trots att jag inte besitter upphovsrätten, och inehavandet av denna när det anbelangar uttryck jag överdoserar för stunden vore omöjligt, så blir jag trots allt irriterad. Vilket jag inte borde bli. Men allt leder nog tillbaka till H.; det är nog så.