Jag avskyr mig själv. Innerligt.
Samtidigt så älskar jag mig själv. Genuint.

Jag pendlar mellan det ena extrem till det andra utan att veta, ibland uppträder de samtidigt - att känna dessa två starka känslor på en gång är offattbart. Och ibland blandas de; i bättre och sämre proportioner.

Jag ångrar samtidigt som det är och var oundvikligt. Då det känns som om det vore oundvikligt.

Jag menar vad är egentligen banalt? Samtidigt som man inte ska ta hänsyn till samhällets normer, till ordet normalt, används onormalt och banalt som skällsord. Det hävdas att det inte finns normalt, men hur kan det då finnas onormalt.

Jag håller med Gynning. Rätt är nog nästan aldrig lätt. Och när rätt är för lätt så är det inte rätt tillräckligt länge - då slutar rätt, vilket inte heller är lätt. Men ibland är rätt lätt; men då mer som en bifigur. En tillflyktsort, som man får vistas på ibland, när det andra rätta blir för svårt, men tyvärr inte mindre rätt. Om det skulle sluta vara rätt, då det inte är lätt skulle jag vara en lycklig människa, en normal människa.