Hej, jag dör. Jag lever men jag dör - igen. Jag förmodar att det kommer gå snabbare denna gång; och någon absolution efter 2,3 månader antar jag inte att jag kommer få; eller ens vill få; beroende på vem som utdelar den. Vem som kan. Men det är inte så jag menar. Orden flytter, bildar meningar som egentligen inte är det jag menar - men samtidigt är allt jag vill säga. Precisionen som är så eftersträvansvärd bryts i miljontalsschatteringar; skuggor; blixtar; färg. En överkonsumtion, som egentligen inte är konsumtion utan dosering, av semikolon. Semikolon där det borde vara komma, eller kolon. Ser på gamla bilder och tänker - om man bara visste hur bra man hade det då. Tittar på äldre bilder - tänker på hur förjävligt man mådde då. Framamar ännu äldre bilder och tänker på de sköna dagarna. Än längre tillbaka återigen mörker.

Ljust; mulet; mörkt; mörkare; mörkt; mulet; mulet; mulet; Ljust; Ljusare; mörkt; mulet; mulet; mulet; mulet; mörkast; mulet; ljust.

När det är mulet är allt jag vill att det antingen ska klarna upp eller bli mörkt - inte befinna sig i detta limbo som inträffar klockan två och slutar klockan fem en Stockholmsk vinterdag. När det är mörkt vill man bara att det ska bli iallafall grått. När det vart ljust för länge vill man att det ska bli antingen mulet eller mörkt: för det är då man kan reflektera, det är då man kan skriva, det är då man kan ta igen, släppa lös, inte behöva vara rädd att förstöra det ljusa. Det roligaste är dock brytningarna; det som står mellan - det är då det händer. Det är då det leker. Det är då du lever. Som en sån där ljusslinga man fick på finnlandsbåtarna i VilleViking drinkarna, när man knickar dem börjar det lysa. Det är knicken som gäller. Semikolonen som gäller.