Jag trodde att allt skulle bli bra igen. Jag hoppades innerligt på det. Att det denna gång istället för ett avslut den 26. December skulle bli en ny början den 27. Jag visste att det skulle bli svårt, att jag skulle behöva svälja, men jag skulle gjort det, om jag skulle vetat, i ord, att du ville. Mitt sinne i sådana frågor är inte tillförlitligt. Jag visste och vet att jag har begått många fel, men samtidigt är det inte bara jag som bär skulden. Torsdagsmorgon trodde jag att allt skulle bli bra, efter första lektionen trodde jag att det skulle vara inkört till en början, men lösa sig. Torsdagseftermiddag visste jag att skulle komma att bli mycket svårare. Men fredag höll jag hoppet uppe, det finns materiella bevis för det. Lördag bröt jag ett löfte gentemot mig själv och iförregår gjorde jag avsiktligt sönder då jag inte kan hantera. När jag tittade ut på det kala trädet idag tänkte jag på att jag kanske visst skulle kunnat hantera om jag givit det några veckor till. Nu vet jag att det bara var en fråga, om tid, och om vad som skulle kommit först. Magmat kom innan lugnet. Det är nedbrunnet. Svart aska omkring. Jag tänker inte säga aldrig, inte säga alltid, jag tänker bara andas in och ut. Sova ett slag och vänta på våren när det blommar ut igen.