Jag känner mig som en karaktär ur idioten. Men mindre vackert namn än Nastásia Filíppovna eller Aglája (Glásja) Ivánovna.

En som där som först är ovanligt vidsint i existensialismen och lägger fram tydliga, lugna och aningen inovativa argument, sen fjantar omkring i datasalen och kommenterar stavfel på andras skärmar, med skämt såklart för att efter det bli ovanligt aggresiv i ett möte med en handledare för att sedan svänga 180grader och tillbringa en ytterst trevlig lunch, efter det vara så inskränkt och negativ mot islamen att det blir löjligt och kanske gränsar vi hätskhet och sen studera ovanligt koncentrerat. Efter det vara bitter på en engelska lektion och slänga svarta blickar mot läraren för att sedan avsluta samtalet med honom med tårar i ögonen och efteråt hämta sin bror och lugnt samtala om hans dag. Komma hem och se att man fått sin nya mobil.

Sen så lossnade mitt ankare från mitt berlockarmband under dagen, så allt hopp kanske är ute?

Nu är jag bara trött. Uttömd. Och förstår mig ibland inte på mig själv.