Tre år var vi vänner, 2.5 av dem nästintill bästa. Jag vet inte om man kunde kalla oss lika, varken personligheten eller utseendet. För att säga sanningen var du den första och bästa riktiga vän jag någonsin haft. Jag må ha haft mer gemensamt med andra personer, kunnat prata om mer invecklade ämnen med vissa, förstått och blivit förstådd bättre och kanske verkat. Men du var där. Alltid där.

Såklart vi hade problem. Mestadels beroende på mig. Jag är inte lätt. Tyvärr. Jag önskar oftast att jag vore det. Men du var där. Så länge, och skulle nog fortfarande vara det om inte jag hade brutit sönder. För även om allt byggdes upp under en tid, så var det mest jag som gjorde att det gick som det gick. Jag uppskattade dig inte tillräckligt mycket.

Jag minns fester, där vi pratade på trappsteg med regn och cigaretter, där vi dansade, delade rödvin och var medelpunkten. Minns puckey-bus, Judith och Bertils, Videos med Minnie och Riddarprinsessor, Köket, sova över nätter varenda helg, matteplugg, äckliga tjejdrinkar och Cosmopolitan, Simpsons filmen, Muse, fikor, skratt och insider skämt, Zara, Stella McCartney, oändligt antal latte, minns så mycket mer, men mest av allt minns jag alla samtal. Pratet varje kväll. Telefonen som ringde.

Månader efter tyckte jag till varje gång telefonen ringde.

Puss Stinky-lein.



(Jag visste inte vilken bild man väljer till något sånt här, ville nog egentligen ta en som är aningen mer subtil, men å andra sidan så vet nog alla jag känner vem det är jag pratar om, samt att den ju redan ligger uppe på nätet, facbook it is och sen är det ju dålig mobilkvalité också.  -  första dan på vrg.)