När jag ligger och vrider och vänder på mig och längtar efter starka sömntabletter tänker jag. Oftast vardagliga tankar om vad jag ska ha på mig följande dag, ibland på saker som jag inte tänkt på på dagen, oftast det jag inte orkat - när jag tänker på detta, på personerna, på det hemska, så sköljer ångesten över mig, men än värre - saknaden. Ibland lyckas jag besinna mig tänka på gröna ängar och röda blommor, men ibland blir det så starkt att jag måste tända lampan, skriva ner några meningar, läsa något stycke för att ta bort det onda, få lite lugn.

Sen finns det tillfällen då pinsamheter sköljer över mig. Saker jag gjort och verkligen inte borde. Hemskheter, frågor som aldrig borde yttrats, krav som aldrig borde ställts, ord som aldrig borde skrikits ut. Dessa pinsamheter försvinner ofta inte, inte ens dagen efter, de ätsar in sig som syra, gräver sig genom vävnaden och skaver, svider. Men sen läker de igen. Tills det svämmar över en ny natt igen. Då börjar det bränna igen. Kan man bli kvitt gamla ärr, så att de slutar öppnas, eller vill man ens det med tanke på den mediokra person man skulle bli utan det pinsama?

Ibland blir jag arg. På andra. På mig själv. Detta leder antingen till Gud vad jag hatar jävlarna, hata hata hata, vilken brist på insikt, alla är ju bara horor, dem ska jag allt visa! Att vara arg på sig själv är svårare att acceptera - man blir så vanmäktig.

Nu vill jag sova. Är trött, så trött.