De senaste dagarna har jag en riktig ful period. Allt smink rinner av och bildar klumpar så fort det kommer i kontakt med min hud. Huden är smyckad med fagra röda bölder och de bitarna som inte är fulla av dem är istället snustorra. Hårstrån växer på besynerliga ställen och lägger sig fel på huvudet. Kläderna blir missklädsamma och nagelacket faller av efter bara någon dag. Ögonen rinner, förödande för mascara, concealer och eyeliner. Horder av minst sagt fula bilder belamrar facebook och till och med min egna kamera är full av dem fula.

Men jag är harmonisk. Även fast det är grått ute. Det är lov.

För att svara på någonting som inte är mitt att svara så behöver jag dig; men håller käften om det (det här räknas inte, då du med störst möjliga sannolikhet inte läser detta) då jag hoppas att jag genom att vara tyst får dig att kunna vara (inte för att jag tror på riktigt att jag har den makten - hej jantelag.). För större än att jag behöver dig är att jag behöver dig att vara lycklig. Inte för att det gör mig lycklig - ånej - det störtar mig förmodligen misär - men för att du förtjänar det: då du skrivit att du inte vill höra, ska du inte behöva (än en gång detta behöva!). Tvinga eller övertala eller någotsålika är inte det som ska göras av mig i denna situation, längre. Jag är än på denna scen, kommer inte av den innan slutet av maj, men jag agerar statist, om jag ska bli skådespelare är ditt val inte mitt. Det finns så många som behöver dig, vilket kan göra mig obetydlig. Men jag tror (vilket kan vara en villfarelse) att du även behöver någon som du behöver, med detta inte sagt att det är jag - men sagt med förhoppningar om att det var jag och kanske kanske kanske (med ödets hjälp då då såklart) kommer att kunna vara jag.