Uno mot min bror. Den som vann flest av fem skulle få kladdkakan. Frödings underbara kladdkaka med en klick perfekt vispad grädde.

Första matchen och andra matchen: dålig blandad kortlek, så jag förlorade. Försökte distrahera motståndaren genom att påstå att första matchen bara var träning och inte räknades, men det ville han inte höra av. Om han skulle vinna ännu en gång skulle jag förlora.

Runda tre: Jag blandade, han förlorade.
Game #3: Katt och rått leken, här lekte jag sannerligen.

On top. Några kort och allt skulle vara avgjort.
Korten delades ut. Jag log; det här skulle bli lätt, och blitzkrieg och jag hade vunnit.

Ungen springer upp. Sliter till sig kladdkakan och sjunger: "Jag tar den ändå; jag tar den ändåååååå!". Jag tror att det bara är ett skämt; så som man gör, retas och sen erkänner vinnaren. Men nej: han stoppar in biten i munnen och allt jag kan säga är: "Är du seriös?" Jag förstod ingenting; jag menar var är äran, hur dålig förlorare kan man var, kräk.

Ja; men om man är en liten råtta så får man väl trösta sig med kladdkaka, men herremingud var är dagens ungdom på väg? Vad har hänt med riddarligheten och var har hövligheten tagit vägen?