Det är konstigt att se gammla vänner som växt upp och förändrats. Att se hemska klädstilar framför sig och tänke: "Sådär skulle jag aldrig sett ut." Men samtigt inneha vetandet; joo, kanske visst. Men även om skulle mycket förändrats, men mycket stannat samma. Personer umgås, förändrar umgängeskretsar, behåller vänner. Bilder om hur dem umgås med varandra och jag börjar undra: Vem skulle jag varit med? Det verkar ju som ingen passar. Skulle jag varit jag? Vågat vara jag? Det skulle jag nog; kanske inte den jag jag är nu, men jag skulle vågat vara jag även om det inte vore uppskattat. Hur skulle mitt liv se ut? Och framförallt; Vad skulle jag ha på mig? Men ibland saknar man det ju: inte oftast, men då och då när man blir påmind om att det finns. För det är något man måste bli påmind om. Aber natürlich nicht das es dich gibt, an dich werde ich mich immer erinnern, für immer, weil ich muss und weil ich, dies lässt sich nicht verleugnen, will.

Men egentligen handlar det ju om att allt skulle kunna varit helt annourlunda, återigen, jag vill veta hur det skulle kunna varit, men samtidigt är det bra nu. Då man vet att drastiska förändringar kan innträffa då och då; mestadels då man inte längra hoppas på dem eller anar dem.