Jag har återfått min förmåga att läsa. Att uppskatta det jag läser. Håller på med en fantastisk bok, som jag lagt undan tidigare efter sisådär 50sidor, men nu var det dags igen. Hur kan man inte uppskatta paranteser som denna:

"Min ytterst fotogeniska mor dog i en underlig olycka (picknick, blixt) "

De första femtio sidorna: så mänskliga, så förståeliga men samtidigt så sjuka. Ett praktexemplar av magic realism; minus det magiska då. Att väva in sjukdomen i en annars så levande vävnad. Att få läsaren att känna sig sjuk själv. Herre min gud, karl är ju bra!