B O K

Bra, lite tjatig ibland, eller väldigt tjatig under vissa stycken. När man kom in i boken var den bättre än bra men det tog ett tag att komma in i den, så well. Men bra.

Man kan likväl framställa ett slags inspärrning genom att skildra ett annat, som man kan framställa vilken verkligt existerande företeelse som helst under bilden av en som inte existerar. - Daniel Dafoe. (5)

"Fråga: hur skall man bära sig åt för att inte förslösa sin tid? Svar: utnyttja varje minut av den. Hur gör man detta? Man tillbringar dagarna på en obekväm stol i en tandläkares vänterum, söndagseftermiddagen på sin balkong, man lyssnar till föredrag på ett språk, som man inte förstår, väljer de längsta och tillika de minst bekväma omvägarna vid en järnvägsresa, och naturligtvis blir man stående hela tiden; man ställer sig i kö vid teatrarnas biljettluckor utan att köpa någon biljett o.s.v., o.s.v. . ." (22/23)

"Tarrou iakttog den lilla gubben, och denne fortsatte att spotta på kattorna. Grand gick varje kväll hem och tog itu med sitt hemlighetsfulla arbete. Cottard följde sitt vanliga dagprogram, och rannsakningsdomare Othon kujonerade sin familj som vanligt. Den gamle astmatikern plockade alltjämt dina ärter från den ena kastrullen över till den andra, och allt emellan åt stötte man på journalisten Rambert, som verkade lugn och intresserad." (51)

Men berättaren har snarare den uppfattningen att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda. Ty därigenom bibringar man människor den uppfattningen att dessa goda handlingar är värdefulla endast på grund av att de är sällsynta och att ondskan och likgiltigheten betydligt oftare är drivfjädrarna till människors handlingar. Den uppfattningen delar icke berättaren. Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet, och den goda viljan kan man åstadkomma lika mycket skada som ondskan, om den inte är upplyst. Människorna är snarare goda än onda, och i själva verket är det inte den saken det är frågan om. Men de är mer eller mindre okunniga, och det är detta som kallas dygd eller last, och den mest upprörande lasten är den okunnighet, som tror sig veta allt och som därför tillmäter sig rätten att döda. En mördares själ är blind, men förutsättningen för sann godhet och verklig kärlek är full klarsyn. (101/102)

[...]: "En kolsvart fux." Svart angav på ett diskret sätt elegans, enligt hans uppfattning. (104)

Koagulerat mörker (117)

Sedan hördes ännu en stund i sommarnatten ljudet av de skramlande vagnarna med deras last av blommor och död. (137)

Utan minne och utan hopp levde de i nuet. Sanningen att säga blev nuet allt för dem. Man måste erkänna att pesten hade berövat alla förmågan att älska, ja, till och med att hysa vänskap. Ty kärleken kräver åtminstone en smula framtid, och för oss fanns numera blott några korta ögonblick. (140)

Fracken jagade pesten på flykten. (151)

Cottard och Tarrou, som bara hade rest sig upp, stod ensamma kvar inför en bild av vad deras liv då var: pesten på scenen i form av en histrion med utspärrade armar och ben, och i salongen all den lyx, som nu blivit meningslös och som representerades av kvarglömda solfjädrar och spetsschalar, som låg och slängde på de röda fåtöljerna. (152)

Även de som älskar dem har glömt dem, därför att de förbrukar alla sina krafter på åtgärder och planer för att söka få ut dem. De tänker så intensivt på att få sina kära fria, att de glömmer dem som deras bemödande gäller. (183)

I have my last English test on Tuesday. I must write this test because I suck in English, especially grammar, vocabulary and spelling. Otherwise I am pretty good, when reading, with tyda.se and word. However this test is written in class and will determine my grade. Yippy!

Algernon: I hope tomorrow will be a fine day, Lane.

Lane: It never is, sir.

Algernon: Lane, you're a perfect pessimist.

Lane: I do my best to give satisfaction, sir. (27)

Cecily: Did you really, Miss Prism? How wonderful clever you are! I hope it did not end happily? I don't like novels that end happily. They depress me so much. (29)

Cecily: Well, he said at dinner on Wednesday night, that you would have to choose between this world, the next world, and Australia.

Algernon: Oh, well! The accounts I have received of Australia and the next world are not particularly encountering. This world is good enough for me, cousin Cecily.

Cecily: Yes, but are you good enough for it? (32)

Jack: You are not to talk of Miss Cardew like that. I don't like it.

Algernon: Well, I don't like your clothes. (38)

Cecily: [...] I hope your hair curls naturally, does it?

Algernon: Yes, darling, with a little help from others. (42)

Gwendolen [with elaborate politeness]: Thank you. [Aside.] Detestable girl! But I require tea! (47)

Gwendolen: If you are not too long, I will wait here for you all my life. (64)

"Nej, därav kokainet. Jag kan inte leva utan tankearbete. Vad finns det annars att leva för? [...]" (15)

"Utdelningen verkar ganska orättvis", påpekade jag. "Du har gjort allt arbete i den här utredningen. Jag får en hustru och Jones får äran. Vad återstår för dig?"

David Lee said:

" The mills of God grind slowly..."

Lydia's voice came like a fluttering whisper:

"Who would have thought the old man to have had so much blood in him?" (53)

Brukar inte tycka att det är så jättekul att läsa om andra kulturer, som Afrika och Sydamerika och sånt där. Jag är mer för historicism än exotism. Sekelskiftets Europa, tack, liksom. 1950 talets England eller Österrike under Habsburgarna, New York på 1920 talet, sån är jag liksom.

- Nej, vet klockarn, då hade det aldrig gått. Det finns inte maken te barn. Det ör inte te å tönka, att en ska få'na te å tro på någe, som inte är vad det ger sej ut för å vara. (16)

- Ja, fortfor han, det är det enda, som det kommer an på. Om jag vore rik som Erik i Falla eller stark som Börje, som går här i breve på åkern och diktar, så betydde det ingenting mot å ha ett klappande hjärta i bröstet. (16)

Men ändå var det, som hade det lilla mjuka byltet blivit lagt i hans armar på nytt. Och hjärtat hade kommit i gång igen. Det slog med en fart, som om det hade stått stilla i åratal och behövde ta igen så mycket förlorad tid.

Med detsamma kände han, att nu var han utan skydd och värn.

Nu kom sorg, on nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden.

Han öppnade sina armar och bredde ur dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet.

- Välkomna, välkomna, välkomna! Sa han. (65)

En otroligt vacker och ack så hemsk bok. Men samtidigt som den är så hemskt, att jag ibland inte ens ville läsa vidare så bryts det av med vackra, roliga bitar. Språket är underbart och man förstår inte varför vi är så otroligt hemska mot varandra, hela tiden. En bok som får en att bli tårögd på tunnelbanan är värd att läsa. För litteratur ska få en att känna och ibland så måste den göra ont, för du berör den på riktigt. Och det är ju på riktigt vi vill ha det .

Om cigarrcigaretter och blont hår, Ensamhet och Uppfostran. Respekt, 100 årig gulasch och sorg. Om andra världskriget och efter det. Försiktighet och sådana människoporträtt.
 

„Das Fräulein Niemand liebt den Herrn Sowieso, Sie ist so glücklich in seiner Näh. Die beiden wohnen in Luftschloss Nirgendwo im Land der Träume am goldenen See." (23)

Hon drömde om romantik i tyll och älskog i chiffong, och evig kärlek i spetsar, och hon var såld i det ögonblick Carl dök upp. (25)

Andra världskriget gick tvärsigenom staden och ut på andra sidan som en kula som ingenting träffade och inte gjorde någon skada eftersom den inte stötte på något motstånd - och de överlät åt andra att visa det mod och den styrka som krävdes för att ställa sig i vägen. (53)

„Laterne, Laterne, Sonne, Mond und Sterne." (68)