Thomas Mann: Döden i Venedig
Jag tyckte om den, delvis. Den är bra, i konkurrans med de andra böckerna jag läst senaste tiden kan den dock inte hävda sig. En nackdel är nog att jag läste den ur Expressens bokserie och inte ut Stadsbibliotekets arkiv (här syftar jag på språket dådå.).
(Ännu en nackdel med denna översättning är att man glömde kapitlena; genom hela boken igenom tänkte jag på att det skulle vart bättre med kapitel. Om det bara fanns kapitel. Vilket det tydligen är mening att det skall göre. Men inte i Expressens upplaga åå nej. KAPITEL ÄR VIKTIGA, ANNARS SKULLE DET JU ALDRIG FINNAS. Ytterst irriterande. ytterst.)
Vad jag dock kan uttala mig om är att den visar ett utsökt exempel på de långa snåriga "tyska" meningarna, med massor av komman. Ett sannt paradexempel på 76 sidor. Jag tyckte om att Aschenbach blev till den han avskydde i början. Jag tyckte om att moralen kastades över bord och inte räknades som någonting när . (punkt med avsikt punkt.) Jag tycker om att han förföler in i det sista och att denna förföljelse blir hans död. Att han dör när hans moral och självdiciplin dör
"
Det är mycket möjligt att Aschenbach under sin halvt förströdda, halvt inkvisitoriska granskning av främlingen hade brustit i hänsyn, ty plötsligt märkte han att denne besvarade hans blick, och detta så aggresivt, så rätt in i ögonen, i så uppenbar avsikt att driva saken till sin spets och tvinga den andres blick till reträtt, att Aschenbach, pinsamt berörd, vände sig bort och började promenera längs staketen, i och med det beslutan att inte längre hålla mannen i sikte. (7)
Han hade, i varje fall sedan han fått möjlighet att efter behag avnjuta värlssanfärdselns fördelar, inte betraktat resandet annat än som en hygienisk åtgärd som man emellanåt måste vidtaga i strid mot förnuft och böjelse. (8)
Också rent personligt är ju konsten stegrat liv. Den lyckliggör djupare, den förtär hastigare. I sin tjänares ansikte gräver den in spåren av imaginära och andliga äventyr, och den skapar, till och med under klosterstillhet i den yttre tillvaron, med tiden en bortskämdhet, överförfining, trötthet och nyfikenhet i nerverna som knappast ett liv i utsvävande lidelser och njutningar förmår att frambringa. (16)
Men han var på en gång upplivad och skakad, det vill säga: lycklig. (33)
Det är säkert bra att världen bara känner till det sköna verket, inte också dess ursprung, inte villkoren under vilka det har kommit till; ty kännedomen om de källor, ur vilka konstnärens ingivelse rann till, skulle ofta förvirra, avskräcka och på så sätt upphäva det ypperligas verkan. Vilka sällsamma timmar! (47)
Ty att inte kunna vilja en hälsosam tillnyktring är tygellöshet. (48)
Han var obeskrivligt vacker, och Aschenbach kände som ofta förut med smärta, att ordet bara förmår prisa, inte återge den sinnliga skönheten. (52)
(Ännu en nackdel med denna översättning är att man glömde kapitlena; genom hela boken igenom tänkte jag på att det skulle vart bättre med kapitel. Om det bara fanns kapitel. Vilket det tydligen är mening att det skall göre. Men inte i Expressens upplaga åå nej. KAPITEL ÄR VIKTIGA, ANNARS SKULLE DET JU ALDRIG FINNAS. Ytterst irriterande. ytterst.)
Vad jag dock kan uttala mig om är att den visar ett utsökt exempel på de långa snåriga "tyska" meningarna, med massor av komman. Ett sannt paradexempel på 76 sidor. Jag tyckte om att Aschenbach blev till den han avskydde i början. Jag tyckte om att moralen kastades över bord och inte räknades som någonting när . (punkt med avsikt punkt.) Jag tycker om att han förföler in i det sista och att denna förföljelse blir hans död. Att han dör när hans moral och självdiciplin dör
"
Det är mycket möjligt att Aschenbach under sin halvt förströdda, halvt inkvisitoriska granskning av främlingen hade brustit i hänsyn, ty plötsligt märkte han att denne besvarade hans blick, och detta så aggresivt, så rätt in i ögonen, i så uppenbar avsikt att driva saken till sin spets och tvinga den andres blick till reträtt, att Aschenbach, pinsamt berörd, vände sig bort och började promenera längs staketen, i och med det beslutan att inte längre hålla mannen i sikte. (7)
Han hade, i varje fall sedan han fått möjlighet att efter behag avnjuta värlssanfärdselns fördelar, inte betraktat resandet annat än som en hygienisk åtgärd som man emellanåt måste vidtaga i strid mot förnuft och böjelse. (8)
Också rent personligt är ju konsten stegrat liv. Den lyckliggör djupare, den förtär hastigare. I sin tjänares ansikte gräver den in spåren av imaginära och andliga äventyr, och den skapar, till och med under klosterstillhet i den yttre tillvaron, med tiden en bortskämdhet, överförfining, trötthet och nyfikenhet i nerverna som knappast ett liv i utsvävande lidelser och njutningar förmår att frambringa. (16)
Men han var på en gång upplivad och skakad, det vill säga: lycklig. (33)
Det är säkert bra att världen bara känner till det sköna verket, inte också dess ursprung, inte villkoren under vilka det har kommit till; ty kännedomen om de källor, ur vilka konstnärens ingivelse rann till, skulle ofta förvirra, avskräcka och på så sätt upphäva det ypperligas verkan. Vilka sällsamma timmar! (47)
Ty att inte kunna vilja en hälsosam tillnyktring är tygellöshet. (48)
Han var obeskrivligt vacker, och Aschenbach kände som ofta förut med smärta, att ordet bara förmår prisa, inte återge den sinnliga skönheten. (52)
Kommentarer
Trackback
