B O K

Men tiden är alltför lång, den låter inte fylla ut sig. Allt vad man stoppar in i den faller ihop och dras ut på längden. Den där gesten, till exempel, som den röda handen gör när den snubblande sammlar ihop korten: den är alldeles sladdrig.  Man borde sprätta upp den och skära i den. (29)

Bakom mig, framför mig är det folk som dricker och spelar kort inne på restaurangerna. Här är det bara mörkt. (34)

Två dagar efter ett störtregn när hela staden är fuktig i det gassande solskenet och strålar av våt värme, ligger de där alltjämt kalla, alltjämt med sin smuts och sina vattenpölar. Där finns till och med pölar som aldrig torkar ut utom under
en av årets månader, augusti.  (35)

Ja det är hon, det är Lucie. Men förvandlad, utom sig, lidande i dåraktigt storsinne. Jag avundas henne. Där står hon, alldeles rak och breder ut armarna som om hon väntade på att bli stigmatiserad; hon öppnar munnen, hon är nära att kvävas. Jag tycker det är som om murarna hade växt på ömse sidor av gatan, att det kommit varandra närmare, att hon står på botten av en brunn. (36)

De behöver inte se på honom länge för att förstå att han tänkte som de, alldeles precis som de, om allting. Deras små trånga och solida tankar kan stödja sig på hans auktoritet och väldiga lärdom som han öst ur de folianter, på vilka hans tunga hand vilar. De svartklädda damerna känner sig lättade, de kan lugnt hänga sig åt sina husshållsbestyr och gå ut med hunden: de heliga idéer, de goda idéer som de fått från sina fäder, ansvaret att försvara dem åligger dem inte längre; en bronsstaty har gjort sig till väktare för dem.(37)

Den där solen och den där blå himlen var bara bedrägeri. Det är hundrade gången jag låter lura mig. Mina minnen är som guldmynten i djävulens börs: när man öppnar börsen finns det bara vissna löv i den. (42)

(...): jag drömmer med orden, så är det. (43)

Fortfarande finns den där idén framför mig, den väntar. Den har rullat ihop sig till en boll och ligger där som en stor katt; den förklarar ingenting, den rör sig inte och den nöjer sig med att säga nej. Nej, jag har inte haft några äventyr. (47)

När man lever händer ingenting. Ramen förändras, människorna går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan några rimmliga skäl, en oändlig och monoton addition. Då och då gör man en partiell samanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång. Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland - sällan - gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt. Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926. (50)

Jag tyckte mycket om den där affären, den verkade cynisk och påstridig och framhöll på ett oförskämt sätt ohyrans och smutsens rättighet bara några steg från den kyrka i Frankrike som det kostat mest pengar att bygga. (54)

Hur mycket hon än strycker omkring vid Rue Tournebride kommer ingen att ta henne för en dam; hon förråder sig med sin cyniska glimt i ögonen och genom sin förnuftiga och vaksamma min. Riktiga damer vet inte vad saker kostar, de tycker om härligt dårskap; deras ögon är vackra oskuldsfulla blommor, drivhusblommor. (57)

Som alla andra söndagar skulle de bli besvikna: filmen skulle vara idiotisk, grannen i bänken skulle röka pipa och spotta på golvet eller också skulle Lucien vara förfärligt otrevlig, inte säga ett vänligt ord, eller också när man nu i dag för en gångs skull gick på bio så fick man liksom avsiktligt ont i ryggen igen. Som alla andra söndagar skulle mängden små dova vredsutbrott växa fram i den mörka salongen. (63)

Det finns kanske ingenting i hela världen som jag bryr mig så mycket om som denna känsla av äventyr. Men den kommer och går när den vill; den försvinner åter så fort och hur förtorkad är jag inte när den är borta! Gör den med avsiktlig ironi så där korta besök för att visa mig att jag har förfelat mitt liv? (68)

Akta sig för att vara litterär. Man måste skriva allt allteftersom pennan löper; utan att söka efter ord. (69)

När jag var tjugo år, brukade jag supa mig full och sedan förklarade jag att jag var något i stil med Descartes. Jag kände mycket väl att jag blåste upp min heroism, jag släppte hämningarna, det njöt jag av. Och sedan, dagen därpå kände jag mig lika äcklad som om jag hade vaknar med sängen full av spyor. (69)

Det finns stunder när man har ett intryck av att man kan göra vad man vill, gå framåt eller gå tillbaka, och att detta inte har någon betydelse; och så finns det andra ögonblick då man tycker att maskorna har dragits åt och vid dessa tillfällen är det inte frågan om att missa, ty man kan inte börja om igen. (69/70)

För min del kan jag inte utnyttja tillfället: jag går tom och lugn på en slump under denna outnyttjade himmel. (85)

Man får inte vara rädd. (85)

Jag kände en liten sval smekning mot ansiktet. På avstånd var det någon som visslade. Jag öppnade ögonen: det regnade. Ett milt och lugnt regn. Den öppna platsen var fridfullt upplyst av sina fyra gatlycktor. Ett landsortstorg i regn. Den unge mannen avlägsnade sig med med stora steg; det var han som visslade: jag hade lust att ropa till de båda andra, som ännu inte visste, att de kunde gå ut utan att vara rädda, att hotet var borta. Den lille gubben dök upp på tröskeln. Han rev sig förvirrad på kinden, sedan log han brett och spände upp sitt paraply. (97)

Det var mitt fel: de enda ord jag inte fick lov att yttra hade jag uttalat: jag hade sagt att det förflutna inte existerade. Och med en gång hade monsieur de Rollebon ljudlöst återvänt till sitt intet. (115)

(...); jag tänker inte alltså är jag en mustasch. (121)

Tisdag
Ingenting. Existerat. (122)

Jag är idel öra: jag begär inte bättre än att få ynka mig över andras bekymmer,det blir omväxling för mig.Jag har inga bekymmer, jag har pengar som rentier, ingen chef, ingen hustru, inga barn, jag existerar, det är alltsammans. Och det är så obestämt, så metafysiskt, detta bekymmer, att jag skämms för det. (125/126)

De känner sig hemmastadda, förtroendefullt ser de på de gula väggarna, människorna, de tycker världen är bra som den är, alldeles precis som den är och var och en finner just nu livets mening i den andres liv. Snart kommer de bara att leva ett enda liv tillsammans, ett långsamt förflytande och halvljummet liv, som inte har någon mening alls - men de kommer inte att lägga märke till det. (127)

 - De där porträtten i stora salen, monsieur? säger han med ett skälvande leende. Jag förstår mig inte alls på måleri. Naturligtvis har jag klart för mig att Bordurin är en stor målare, jag ser mycket väl att han har stil, att han målar flott, eller vad det heter? Men njutningen, den estetiska njutningen är främmande för mig, monsieur.
Jag säger med sympati:
 - Det är likadant för mig när det gäller skulpturer.
 - Å, monsieur! Det är tyvärr samma sak med mig. Likaså i frågan om musik och dans. Och ändå så kan jag ju en del saker. Ja, det är faktis obegripligt: jag har sett ungdomar som inte kunde hälften av vad jag kan och som tycks njuta när de står framför en tavla.
 - De låtsas nog bara, sade jag uppmuntrade.
 - Kanske det... (128/129)

Som var att förmoda gör den där plattityden slut på det tynande samtalet. En lång tystnad följer. (130)

Det är för att jag tänker att här sitter vi, säger jag skrattande, allihop upptagna med att äta och dricka för att bevara vår dyrbara existens och så finns ingenting, ingenting, inget skäl att existera. (132)

Misantropen är människa: därför måste alltså också humanisten i viss mån vara misantrop. Men han är vetenskaplig misantrop som har förstott att dosera sitt hat, som hatar människorna först endast för att sedan kunna älska dem bättre efteråt. (140)

Han ler inbillskt alldeles intill mitt ansikte, som i en mardröm. Jag tuggar med svårighet på en brödbit som jag inte kan komma mig för att svälja. Människorna. Man måste älska människorna. Människorna är beundransvärda. Jag käner lust att kräkas - och så på en gång är det där: Äcklet. (144)

Tingen har gjort sig fria från sina benämmningar. De finns där, groteska, envisa, jättelika och det verkar idiotiskt att kalla dem för bänkar eller att säga något som helst om dem: jag befinner mig mitt ibland Tingen, dessa vidriga. Jag är ensam, utan ord, utan försvar och de omger mig, under mig, bakom mig, över mig. De kräver ingenting, de tränger sig inte fram; de finns där. (148)

Jag hade några obestämda tankar på att begå självmord, för att åtminstone förinta en av dessa överflödiga existenser. Men till och med min död skulle ha varit överflödig. Överflödig min döda kropp, mitt blod som rann ut över stenarna, mellan dessa växter, längs in i denna leende park. Och det sargade köttet skulle varit överflödigt i jorden som skulle tagit emot det och mina ben slutligen, också de, när de var väl putsade, skalade, rena och torra som tänder, skulle ha varit överflödiga: jag var överflödig för evigheten. (151)

Att existera , det är att  v a r a   h ä r, helt enkelt; de existerande visar sig, man får  m ö t a  dem, men man kan aldrig göra dem till  s l u t s a t s e r. Det finns människor som har förstått detta skulle jag tro. (154)

Jag är snarare...förvånad inför detta liv som givits åt mig - givits för  i n t e t. (177)

Jag har tråkigt, det är alltihop. Då och då gäspar jag så våldsammt att tårarna tillrar utför kinderna på mig. Det är djup, bottendjup leda, existensens själva hjärta, själva den materia jag är gjord av. (184)

Kroppar som släpps i tomma rymden faller alla med samma hastighet, parken stängs varje dag klockan sexton på vintern, klockan aderton på sommaren, blyet smälter vid 335 grader, den sista vagnen utgår från stadshuset klockan tjugotre och fem. De är fredliga, litet buttra, de tänker på Morgondagen, det vill säga helt enkelt på en ny i dag; städerna äger bara en enda dag som kommer igen precis likadan varenda morgon. Man piffar bara med knapp nöd upp den en smula på söndagarna. Sådana idioter. (185)

Om någonting inträffade? Om den plötsligt började skälva? Då skulle de observera att den finns där och de skulle tycka att deras hjärtan höll på att brista. Vad skulle de då har för glädje av sina dammanläggningar och sina befästningar och sina elektricitetsverk och sina masugnar och sina fallhammare? Det kan hända när som helst, kanske genast: förebuden finns. En familjefader som är ute och promenerar ser till exempel plötsligt hur en röd trasa kommer emot honom över gatan som om vinden förde den med sig. Och när trasan är helt nära, ser han att det är en bit ruttet kött, fullt av damm, som krälar och hoppar framåt, en söndersliten köttbit som släpar i rännstenen och krampaktigt sprutar ut strålar av blod. Eller en mor som ser på sin sons kind och frågar honom "Vad har du där, är det en finne?" Och så ser hon hur huden sväller lite, spricker, öppnar sig och i sprickan kommer ett tredje öga fram, ett skrattande öga. Eller också känner de hur det glider mjukt över hela kroppen, liksom vassen glider mot kroppen när man i en flod simmar mot vass. Och då märker de att deras kläder har blivit levande ting. Och en annan känner hur någonting kliar innen i munnen. Och han går fram till spegeln, öpnnar munnen och då har hans tunga förvandlats till en jättelik tusenfoting som sprattlar med benen och river honom i gommen. Han vill spotta ut den, men tusenfottingen är en del av honom själv och han måste slita ut den med händerna. Det kommer massor av saker som man måste finna nya namn för, stenögat, den stora trekantiga armen, tåkryckan, spindelkäken. Och den som somnar i sin trevliga säng i sitt trevliga varma rum vaknar alldeles naken liggande på en blåaktig jord i en skog av susande manslemmar, som reser sig röda och vita upp mot himmlen som skorstenarna i Jouxtebouville, med stora testiklar som sticker halvvägs upp ur marken, ludna och svällande som lökar. Och fåglar fladdrar runt dessa manslemmar och hackar dem med sina näbbar så att de blöder. Sperma rinner långsamt, sakta ur dessa sår, sperma blandad med blod, halvgenomskinlig och varm och full med små luftblåsor. Eller också kommer ingenting av detta att inträffa, ingen märkbar förändring, men en morgon kommer människorna när de drar upp persiennerna att överrumplas av ett slags ohygglig förnimmelse, som vilar tungt över tingen och som tycks vänta på något. Ingenting annat än detta, , men varar det bara någon tid, kommer det att inträffa hundratals självmord. Just det! Bara det blev någon ändring så man fick se, jag begär inte bättre. Då får man se andra som plötsligt blivit ensamma. Alldeles ensamma, fullständigt ensamma människor, med hemska deformiteter, kommer att springa omkring på gatorna, kommer att gå med tunga steg förbi mig, med stirrande ögon på flykt från sitt onda, som de bär med sig, med gapande munnar och tungan-insekten som flaxar med vingarna. Då kommer jag att gapskratta, även om min kropp är täckt av otäcka smutsiga skorpor som slår ut i blommor av kött och ranunkler. Jag skall ta stöd mot en vägg och skrika åt dem när de går förbi: "Vad har ni gjort med eran vetenskap? Vad har ni gjort med eran humanism? Var är er värdighet av tänkande rö?" Jag kommer inte att vara rädd - eller åtminstone inte räddare än i detta ögonblick. Kommer det inte alltjämt att finnas existens, variationer på existensen? Alla dessa ögon som långsamt uppslukar ett ansikte, de kommer säkerligen att vara överflödiga, men inte mera överflödiga än de båda första. De är existensen jag är rädd för. (185-187)

Jag förmodar att det skulle göra honom detsamma om någon talade om för honom att det i Frankrikes sjunde stad alldeles invid stationen finns någon som tänker på honom. Men jag skulle vara lycklig, om jag var i hans ställe; jag avundas honom. Jag måste gå nu. Jag reser mig, men jag stårr ett ögonblick tveksam, jag skulle vilja höra negressen sjunga. För sista gången. (206)

Jag går min väg, jag känner mig oviss. Jag vågar inte fatta något beslut. Om jag var säker på att jag hade någon talang...Men jag har aldrig  - aldrig skrivit någonting i den stilen. Historiska artiklar, ja - knappt det. En bok. En roman. Och det skulle finnas folk som läste den där romanen och sade: "Det är Antoine Roquentin som har skrivit den, en rödhårig karl som alltid hängde på caféerna." och de skulle tänka på mitt liv som jag tänker på den där negressens liv: som på någonting fint och halvt legendariskt. En bok.(207/208)