Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
- Miau! lät det inifrån bersån.
Men med detsamma ångrade hon sig och tyckte det var så dumt av henne att jama som en katt och förstod inte alls varför hon hade gjort det. (14)
Jag tål inte tanken på att någon går och väntar på mig. Att någon går och väntar sig något av mig. Skall jag ha den tanken ständigt över mig, då - blir det aldrig något av mig... (18)
1.Vilka människor älskar man av naturen? - I första rummet sina föräldrar, därnäst dem som vi känna och som ha varit goda mot oss.
2. Vilka älska vi utan att känna dem? - Vi älska våra landsmän utan att känna dem.
3. Vilka bör vi ytteligare älska? - Vi bör ytterligare älska alla människor, till och med dem som icke äro fransmän.
4. Kunna vi älska tyskarna? - Vi kunna icke tänka på att älska dem som ha sårat Frankrike och som förtryckt fransmännen i Elsass-Lothringen
(...)
"Vive l'Humanité Vive la France!" (24)
Men om en kritiker skäller ut en komediant eller sångerska, då blir en ledsen och alla andra glada! Alltså: skäll bara! Man bör ju försöka sprida lite glädje över tillvaron och i mänskligheten! (37)
På hemvägen fick Arvid Stjärnblom fatt i en flicka. Det vill säga, en flicka fick fatt i honom. (43)
"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!" (63)
-Akta dig! Förr i världen var det mannen som sökte sig en kvinna. Det är gamalmodigt nu; nu är det kvinnan som söker sig en man. Och hon skyr inga medel! (67)
Men ett par gånger under kvällen hade han sett fröken Dagmar Randels ögon fästa på sig med ett uttryck som tycktes säga: du är visst en snäll gosse. Vill du leka med mig? (69)
Du skall ock ej bedriva hor,
ty därav kommer plåga stor. (90)
- Men en gång i sitt fattiga liv skall man väl dock ha lov till att försöka leta sig fram till son Taunitzer See... (93)
...Man hade hunnit till fisken. Det var foreller au gratin. Musiken spelade "Die Forelle" av Schubert. (98)
Och Anna Maria och lilla Astrid - skulle de växa upp utan någon far? Och kanske snart nog få "en ny pappa" ...? (127)
Han gick upp de fyra trapporna och ringde på dörren. Ingen öppnade.
Han ringde igen. Ingen öppnade.
Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade.
Han gick på en krog och söp förfärligt. (167)
- Ate, sade han, var en grekisk gudomlighet. En av de mindre. En ödesgudinna. En olycksgudinna. Hon ansågs som en personifikation av det bedårande fördärvet. Men varför frågar du det? (181)
- Diktarna, fortsatte han, är ett särskilt folkslag, och jag råder dig att akta dig för dem! De äro ett starkt folkslag, fast de ofta ha svagheten som skyddande förklädnad. En diktare slår för ett klubbslag, som skulle kunna slå ihjäl en vanlig man. Han känner nog smärtan, men den bekommer honom ingenting nämnvärt, tvärtom: han omsätter den i ett verk, han tillgodogör sig den! Se på Strindberg. Det är inte det an upplevat, som är orsak till allt det sjuka, hemska och förvirrade i vad han skrivit. Så tycks han själv tro; men det är inte så. Det är tvärtom allt det sjuka, hemska och förvirrade i hans egen natur som är orsaken till att han måste uppleva och genomleva allt detta. Men vilken vanlig människa - vilken annan än en stor diktare - kunde så helskinnad gå igenom vad han gått igenom? Och inte bara helskinnad, men stärkt! Allt ont han genomlidit har tjänat honom - till stoff, till näring, till läkedom! Nästan till hälsa! Jag såg honom ute en morgon härom dagen, då jag var på väd till tidningen. Och jag kan inte påminna mig att jag nånsin har sett en man på nyss fyllda sexti år se så frisk och stark och glad ut som han. (187/188)
Nu går hon kanske för att möta honom på en Djurgårdsväg. Och solen skiner. Och hon stannar vid en krök av vägen och säger till honom, med blicken halvsänkt under de långa ögonfransarna: "För en stund sedan träffade jag honom som jag älskade förr. Och jag kunde inte alls förstå att jag en gång har älskat honom."
...Och tåget rullade... (213)
