B O K

(5) Förvisso, du har rätt, min vän, det skulle finnas mycket mindre lidande i världen om icke människorna - Gud vet varför de är så skapta - så ivrigt bemödade sig att med fantasins hjälp återkalla minnet av gångna olyckor i stället för att liknöjt bära nuet.

(6) Och käre vän, vid skötseln av denna lilla affär har jag funnit att missförstånd och tröghet måhända åstadkommer mer förvecklingar här i världen än list och illvilja. Åtminstone är de båda sistnämnda vida sällsyntare.

(7) Jag är så lycklig, käre vän, så het försjunken i känslan av rotfyllt vara, att min konst lider av det.

(8) Du som så ofta haft det tvivelaktiga nöjet att se mig slå över från svårmod till överdåd, från ljuv melankoli till försåtlig lidelse. Men så pysslar jag ju också med mitt hjärta som ett sjukt barn, varje nyck blir tillfredställd.

(9) Jag vet mycket väl att vi ej är lika, och ej kan vara det, men jag anser att den som tror sig behöva undvika folket för att bevara den nödiga respekten för sin person är lika klandervärd som den fege, när han i sin rädsla att besegras av fienden gömmer sig för denne.

(10) Det är en enformig företeelse, vårt människosläkte. Flertalet förbrukar den mesta tiden på arbete för att hålla sig vid liv, och det lilla som återstår dem av frihet förskräcker dem så att de med alla medel strävar att bli det kvitt. O människoöde!

(10) Ack, det snör ihop hjärtat på en. -Och ändå är det mitt och mina likars öde att bli missförstådd.

(12) Jag tillstår gärna - ty jag vet vad du kommer att svara mig - att de lyckligast som lever för stunden likt barnen, som pysslar med om sina påklädningsdockor och gör respektfulla lovar kring mammas skänk där sockerbrödet är inlåst, och när de så äntligen fått vad de önskat sig, slukar det i en munsbit och ropar: Mera! - Dessa är lyckliga varelser.

(18) Det är bättre att jag ser henne genom tillbedjarens ögon; i mina egna ögon kunde hon måhända mista något av den skönhet hon nu äger för mig. Och varför skulle jag förstöra den vackra bilden?

Wahlheim - valda hem.

(30) Så längtar vagabonden slutligen hem till sitt fädernesland och finner i sin koja, vid sin hustrus barm, i kretsen av sina barn och i arbetet för dess utkomst den lycka som han förgäves sökt i den vida världen.

(32) Gode Gud! Du skådar från din himmel gamla barn och unga barn, ingenting annat!

(43) Wilhelm, är det fantomer när vi känner oss lyckliga?

(66) Vår inbillningskraft, av naturen tvungen att träda i aktion, närd av diktkonstens fantastiska bilder, skapar en hierarki av väsen i vilken vi själva intar den nedersta platsen och där alla andra överträffar oss i förträfflighet och fullkomning.

(67) Det gives ingen så varm och stor glädje som att möra en stor själ vilken öppnar sig för en.

(83) Ibland skär jag tänder när jag med verklig inspiration talat till honom om naturen och konsten och han sedan kommer med något utslitet fackuttryck i den tron att han visat sig riktigt styv.

(95) Det är nog att källan till allt mitt lidande finns inom mig, liksom förr källan till all salighet.