B O K

Det känns som en bok som man läser från pärm till pärm som jag bestämde mig för att göra igår kväll. Vissa meningar är otroligt välkomponerade med komman som flyter. Men samtidigt så förstod jag inte allt, det känns som man måste läsa en biografi av henne, eller allt för att uppskatta till fullo. Det är som nedskrivna tankar som inte följer någon konkret kronologisk ordning då dem bara ploppar upp, men fortfarande finns det en röd tråd, som dock inte är totalt definierad, vilket är positivt.

Den här dagen måste jag ha haft det beryktade paret av guldlamé med höga klackar. Jag kan inte se vad jag annars kan ha haft på mig den dagen, alltså är det de. Extra nedsatta reaskor som min mor har köpt åt mig. Jag har dessa guldskor på mig när jag går till skolan. Jag går till skolan i aftonskor med små broderier av strass. Jag vill ha det så. (12)

 

Och sedan följde det omöjliga i att fortsätta, eller sömnen, eller någon gång ingenting, någon gång däremot husköp, flyttningar, ibland också den där sinnesstämningen, denna nedslagenhet, och ibland, en drottning, allt vad man bad henne om, allt vad man erbjöd henne, detta hus vis Lilla Sjön, utan någon som helst anledning, när min far redan var döende, eller den där hatten med platta brätten, för att flickan så gärna ville, eller dessa guldskor på samma vis. Eller ingenting eller sova, dö. (14/15)

 

Jag har aldrig skrivit, när jag trott mig skriva, aldrig älskat, när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren. (21)

 

Vi ser på varandra. Han omfamnar min kropp. (30)

 

Varför hon befann sig där och inte någon annanstans, också varför hon hade kommit så långt ifrån, från Boston, varför hon var rik, varför man visste så oerhört lite om henne, ingen, ingenting, varför dessa mottagningar, liksom nödtvungna, varför, varför denna lilla partikel av död i hennes ögon, mycket långt därinne, på botten av blicken, varför? Marie-Claude Carpenter. (48)

 

Hon är klädd i Europas gamla trasor, i vad som återstår av brokader av de gamla urmodiga dräkter, de gamla gardinerna, de gamla draperierna, de gamla stuvarna, de gamla skräddarsydda trasorna, gala malätna rävboorna, gamla utterpälsarna, hennes skönhet är sådan, trasig, frusen, snyftande, och landsflyktig, ingenting är lagom för henne, allt är för stort, och det är vackert, hon svävar, alltför mager, hon passar inte i något och ändå är det vackert. (48/49)

 

Hon, elle. Hélène L. Hélène Lagonelle. (52)

 

Man borde förbereda folk på dessa saker. Tala om för dem att odödligheten är dödlig, att den kan dö, att sådant har inträffat, att det fortfarande inträffar. (74)

 

Den här resan tog tjugofyra dagar. Linjeångarna var riktiga städer med gator, barer, kaféer, bibliotekt, salonger, möten, älskare, giftermål, dödsfall. (75)