Negativt:

Positivt:

Och här romantiserar vi pluggandet. Det som jag kommer göra hela hela dagen. Ska jag lägga upp ett tidsschema, visst borde jag organisera upp, så att jag kanske håller mig till det. Okey.

 Nu - 11.15: skriva på fråga 2/3, tillåtet att hoppa mellan dem
11.15 - 11.30: RAST - yey! FEST!
11.30 - 12.20: den stora frågan.
12.20-13.10: Lunch rast! Generöst. YEY, promenad, en kort kort snabb, det behövs.
13.10 - 13.50: småfrågorna, den som behövs jobbas på
13.50 - 14.10: R A S T
14.10 - 15.00: Stoooooora frågan (blev till dem korta...heheliheli.) 10 minuters tidigare rast pga för mycket borrning och huvudverk - funfunfun MÅSTE JOBBAJOBBAJOBBA
15.00 - 15.20: r a s t
15.20 - 16.00: fokuserat arbete på småfrågorna - ersätts med promenad då jag är apatisk...lyckat.
16.00 - 17.00: Gossip girl/ småfrågorna? Framför TVn alltså
17.00 - 17.50: stooooora frågan
17.50 - 19.00: rast, mat?
19.00 - 20.00: det som det behövs jobbas på. hehehehe.
20.00 - 22.00: R A S T
22.00 - oändligheten, det jag inte hunnit klart med och måste skicka in imorgon. hjälp.

hahahahahahhaha. Ändringar kan inträffa, men jag måste bli klar.

&tagiatella. Otroligt gott.
Men det där med matlagning är ju inte direkt brain surgery heller, i alla fall inte på min nivå.

Saker går sönder. Relationer bryts, glöms bort, förgörs, blir tråkiga, förändras – borta!

Det som är så negativt i början visar sig oftast, efter tillräckligt lång tid, vara till det bästa.

Sedan så framstår allt rosenskimrande och fantastiskt. Det som var.

Men det är inte sanning.

Jag älskar att ha på mig min långärmat.  Tight vid handleden eller uppkavlat till armbågarna. Eller i alla fall en rejäl T-shirt arm. Långärmat som ett litet emo barn vars armar är helt uppslitna. Självskadebeteende, jaja.

Jag har länge velat bli beroende av någonting. När jag gick i sjuan, så härmade jag min vän och skar mig i armarna några gånger. Ung och dum, liksom. Vilja bygga upp gemenskap på någonting som egentligen inte existerar. Det blev inte särskilt djupt, men det skulle ju synas. Jag kunde ana fram sträcken några två år senare, men nu är dem borta. Som tur är. Det där med att skära sig hjälpte ju inte alls.

Tonen i våra samtal då i ett annat land var mycket råare. Delvis beroende på åldern, delvis på kulturen. I små byar är det få saker som inte ställs ut till allmän beskådan. Inte brorsor som påstås vara satanister och offra katter, inte små förälskelser, inte heller pappor som slår eller dricker, inte mammor som är avundsjuka på andra mammor då mamma B kallas för läkarfrun medans mamma A inte kallas för det, fastän hennes man faktisk är tandläkare. Fast den där brorsan gav självklart respekt.

På den tiden då vi läste Wir Kinder vom Bahnhof Zoo och önskade att vi var beroende av heroin. Såg tecken överallt. Inte enbart för drogens skull, men det kan ju inte negligeras att dem dova färgerna och lugnet verkade åtråvärda, men för gemenskapen. Då trots bråken verkade det alltid finnas det som binder ihop. Det enda jag gjorde var att röka lite, för gemenskapen. Jag drack ju för guds skull inte ens. Började först otroligt sent med det.

Vi höll till i gången till lekplatsen. En övergångsfas. Från att vara enbart små till att få hänga med dem som var ett, två, tre år äldre och höll till på just lekplatsen. På den lekplatsen har nog aldrig några ungar lekt. Det var stort när vissa av dem äldre började hälsa på mig, alltså även när jag var ensam. Den största komplimangen jag fick då var när en otroligt snygg kille frågade om jag var släkt med den coolaste tjejen, henne jag ville vara bästis med, men alltid högst kom på 2 plats hos (31). Detta släkt tydligen då vi var lika.

Jag minns inte om vi var lika. Men jag ville ju så gärna. Nu ner jag ser på henne på facebook, förstår jag inte riktigt varför jag ville likna henne. Inte från det yttre i alla fall.

Vad skulle hänt om vi aldrig flyttat?

Åt båda hållen.

Faust.

Lapp med fel avsändare....

En dag som har varit helt bortkastad. En dag som jag varken gjort något nyttigt eller onyttigt. Med det menar jag att jag varken gjort något av det jag borde (som att läsa, organisera, promenera, ta reda på information, osv.) eller att detta att göra ingenting har varit rehabiliterande och känts skönt, för det har det helt ärligt inte gjort. Det har varit en usel dag som jag tillbringade inomhus, med en kort 3 minuters brake.

Det som varit bäst idag var minuterna, timmarna?, innan jag vaknade. Drömmar. Jag hatar att det jag helst vill göra och ser framemot är sömnen. Då även det slår slint: jag ligger och vrider på mig i flera timmar innan jag äntligen kan njuta. Och inte ens denna njutning av oskyldiga drömmar är fullständig: den är för starkt anknuten till verkligheten. Det är ingen flykt utan en önskan, ingen annan miljö nytt freudianska tecken – nej; det jag drömmer om det vill jag ha. Nåja, nästan i alla fall.

Det skulle publicerats igår, men gjorde inte det, då min dator hade en minor melt-down.

Men jag lyckades i alla fall läsa ut Candide igår. Tänkte att jag skulle ta delarna i Gullivers resor idag, som jag ambitiöst nog lånade på engelska, vilket jag ångrar, ångrar. För det jag trodde skulle vara ett fåtal sidor visar sig vara runt 200 istället. På krånglig engelska från 1700talet. Jag som absolut inte tycker om engelska, alls. Fun Fun Fun. Kul dag.

Vaknade en tjugo minuter innan mobilen ringde och var säker på att jag hade försovit mig. En blick på klockan lugnade och jag njöt av dvalan, då man bara ligger och inte måste vakna på riktigt. Kläder valde jag snabbt; helsvart. Det kändes som en sådan dag. Klickade runt på bloggar innan jag skulle äta frukost, fick det idiotiska infallet att ringa min telefonoperatör för att se var mitt gamla nummer är. Det slutade med att jag förtvivlat ringde upp min mamma och började gråta i luren. Charmigt. Den omsorgsfullt applicerade mascaran förvandlades till svarta sträck på kinderna och ögonfransarna hade klumpat ihop sig till antalet tre. Istället för att sminka av, göra nytt, bestämde jag mig för att helt enkelt kladda på mer.

Så det var dagen jag gick runt med tre ögonfransar på vardera öga.

Sen så lugnade jag mig och åt frukost, sent, då jag trodde att jag skulle få ge blod för första gången någonsin.  Hämtade upp Jeppe och tog mig till blodcentralen. Åt ett äpple, för man ska ju äta innan och sen befann jag mig på en brits där en sjuksköterska och en som skulle lära sig att bli det tryckte runt i mina armveck. Tryck på bollen. Mina kärl var för dåliga och jag fick i uppgift att styrketräna och återkomma om ett år om jag vill. Berättade om detta för den snälla receptionisten och hon sa att jag ändå fick välja en present. Jag var blygsam och sa att det behövde jag ju absolut inte få. ”Men det tycker jag.” Så jag fick med mig en bok om Slash, så där åttan/nian nostalgiskt. Strosade runt på Söder och bestämde mig för att inta min karga lunch i parken precis utanför Mosebacke. Latte och cigarett i solsken – välförtjänad klyscha. Tänkte på att lägga saker på minnet, ”ja det här borde jag ju anteckna”. Men det gjorde jag inte. Tog mig genom dem supermoderna spärrarna vid Slussen och befann mig på väg mot skolan. Välbekanta ansikten i rulltrappan iklädda i alltför töntiga nördglasögon. Underbart.

Sol och metro. Hej. Skugga och jag var inte den enda i helsvart. Eller jag vet ju inte om du satsade på färg under jackan, jag vet ju inte ens vad du heter. Hon är ju fulare BTW.

Minuterna gick och jag väntade på gruppen. Trodde att jag blivit dissad för andra gången – av samtliga medlemmar den här gången. Charmigt. Men sen droppade folk in. Prat prat prat och jag fick huvudverk. Personer som pratar högre än jag, på ett charmigt vis. Små leenden. Och jag vet inte. Är trött på att höra om Jante hela hela tiden. Den där Jante är inte så närvarande i Sverige som alla verkar påstå: get over it.

En timme där jag enbart fokuserade på någon annan, du är så fin! Samhälle&Miljö. Fast handslag. Sen åt jag hamburgare.

Istället för att göra det jag ska, dvs. läsa Jeppe så tänkte jag skriva lite. Försöka använda mig av fina ord och bilda korrekta meningar. Intressanta måste dem inte nödtvunget vara, för någon annan än mig. Allt man skriver sägs ju vara självbiografiskt, anledning nog att hoppa över fiktiva karaktärer, här, i alla fall.

En onsdag då man vaknar av sig själv och inte för att mobilen slungar ut Bowie. Även om låten är vald med omsorg ”Wake up you sleepy head, put on some clothes…” så brukar den bli aningen tjatig vid 3-4 snoozningen. Men först när den klingat i kanske 50 minuter i 9-minuters intervaller brukar jag ta mig upp. Idag dock redan innan, fastän jag räknat in en timmes sängliggande. Utsövd och ny duschad borde denna dag blivit bra. Alltså inte för att sömn och en dusch kan generera en automatiskt lyckad dag, men fettigt hår gynnar inte direkt ens välbefinnande.

Sen kom klädproblematiken. Vad fan ska jag ha på mig. Fult, fult, hur fan kunde jag köpa det här?, fläck, för lång, för kort, ägt i 4 år, tjock, behöver tvättas. Så där stod jag i cirka 50 minuter och kunde inte bestämma mig för vilket av mina hemska plagg jag skulle tillbringa dagen, eller nåja i alla fall 5 timmar i. Dem här 50 minuterna som jag förbannade allt avbröts såklart med att slänga kläder omkring mig i rummet, koka ägg (inte äta dem dock!), använda mascara och ta en cigarett för att lugna mina spända nerver. Sen lyckades jag bestämma mig för en oinspirerad kombination som jag inte kände mig jätteful i, då jag duttade lite med läppstift. På skoltoaletten upptäckte jag senare att mina läppar hade antagit en blå, lila ton. Smickrande kan man ju påstå.

Men jag tog mig i alla fall till tunnelbanan i tid och det låg ingen snö på marken som jag befarat. Sen föll jag i koma fram till universitet. Allt bara raserade och jag kände mig tom. Det var inte känslan av ångest utan mer ett suckande utstött ”jaha”. Gick förbi, inte en blick av någonting. Sen så satt jag i en sal full med människor. Jag orkade inte föra konversation, hälsade inte på dem jag brukar hälsa på, hälsade inte på någon jag inte brukar hälsa på. Jag bara satt, som om någon hällt ner mig på stolen och jag aldrig skulle kunna ta mig upp. Minuterna innan själva föreläsningen började. Tystnad som hade en pinsam färgning, jag inte orkade bry mig om. Anspänt med en kurskamrat som andades onödigt högt och på ett irriterande vis skrev i boken ”Tre 1700-hundratalsromaner” – som om hennes anteckningar skulle kunna mäta sig med Voltaire, Goethe och Diderot. Enda anledningen att skriva i en bok är att skriva om boken. Inte om andra böcker. Annars river man ut sidor.

Början. Försökte fokusera på att anteckna, gå upp i föreläsningen, inte behöva konfrontera. Skrev med bläck först, men handstilen blev barnslig och pennan kändes klumpig. Bytte till blyerts, det som borde förkroppsliga barn. Bokstäverna blev stora, slängiga, personliga. Fabler. Fokuserade blicken på pappret, inte som vid vissa andra föreläsningar. Sen kände jag mig iakttagen, stirrade rakt in i dina ögon.

Ville ställa mig upp och skrika; VAD ÄR DITT PROBLEM?

Men istället blev jag glad, såklart. Fast jag inte borde, då jag säger till mig själv att det inte ska betyda, att det inte kan betyda, att jag inte har tillräckligt med mod för att det kommer att betyda. Så jag borde inte blivit glad.

Sista minuterna innan pausen så var jag så kissnödig att jag nästan sprängde, tänkte på hur pinsamt (och märkligt belustigande) det skulle vara ifall en olycka skulle ske. Föreläsaren gav oss en rast, 5 minuter efter att vi skulle fått pausen och jag rusade på toaletten. Där jag som redan skrivit upptäckte att mina läppar såg lila ut, det kan såklart också bero på det inte direkt var det mest smickrande ljuset. Sen så visste jag inte var jag skulle ta vägen så jag bestämde mig för att unna mig kaffe, tänkte pressbyrån – inte samma nostalgiska 7/11 känsla, men det skulle få duga. Tittar in och en omänsklig kö – och sen såklart du. Så jag köpte kaffet på det andra stället vid tunnelbanan, som har en otroligt fin kaffeautomat, där det är personalen som trycker på knappen åt dig. Ansträngande arbetsuppgifter. En kaffe tack – knapptryck. En latte – knapptryck. En espresso – knapptryck. Man skulle dock förvänta sig aningen mer av ett såkallat café, men 10 kronor är onekligen ett bra pris. Där sprang jag även på en annan kurskarmat i glitterhalsband, idag: svart. Men han bjuder på andra färger också ibland. Lite halvkrystad, halv mysig konversation.

Tillbaka till föreläsningssalen, valde att inte sätta mig bredvid henne som andas högt, utan intill henne som stickar och har blont krulligt hår. Vi klagade på vädret, vilket nog är en av dem främsta sakerna jag gör nu förtiden. Jag lade fram förslaget att man kunde tillbringa vintern med en fickplunta som vän, då skulle det nog inte bli så odrägligt kallt. Fanny-look-a-liken, som var fin i håret, instämde skrattande.

Fabler. Och upprepningar. Slut i tid. Då jag kände mig i vägen gick jag själv till tunnelbanan, en av dem första, om inte den första gången sen jag började på universitet. På tunnelbanan fick jag dock sällskap vilket var trevligt.

Sen så gick tiden. Bloggar, DN, Tartuffe, Gossip Girl, läxor, grekisk sallad, mjukisbyxor.

Sen kom mamma hem med en parfym, då blev jag glad. Sen så läste jag en recension om den, då blev jag ledsen. Den är söt, otroligt söt, om det är på ett bra sätt vet jag inte än. Men jag är inte hemma i doften än. Samt att den lanseras i år gör det inte mycket bättre, men jag blev och är glad. Måste ju lukta efter något.

Alexandra, våga.

Alltså, allt, våga bara.

Och om det fuckar sig, våga lite till, sen fly landet.

Plan.

Genomförbart?

Får se. Får se.

Skola

C

Nu ska jag dricka vin

Som skrivit tidigare idag så är jag otroligt, otroligt väck. Alltså pigg men borta och virrig, mentalt disconected, rastlös^1000000000, hemskt.

Ett exempel; jag tog inte chansen och än värre gjorde så att inte du gjorde det heller. HAHAHAHAHAH detta är ju för skrattretande. Snälla snälla fortuna var på min sida denna gång och snälla snälla när jag är full.