Tre år var vi vänner, 2.5 av dem nästintill bästa. Jag vet inte om man kunde kalla oss lika, varken personligheten eller utseendet. För att säga sanningen var du den första och bästa riktiga vän jag någonsin haft. Jag må ha haft mer gemensamt med andra personer, kunnat prata om mer invecklade ämnen med vissa, förstått och blivit förstådd bättre och kanske verkat. Men du var där. Alltid där.

Såklart vi hade problem. Mestadels beroende på mig. Jag är inte lätt. Tyvärr. Jag önskar oftast att jag vore det. Men du var där. Så länge, och skulle nog fortfarande vara det om inte jag hade brutit sönder. För även om allt byggdes upp under en tid, så var det mest jag som gjorde att det gick som det gick. Jag uppskattade dig inte tillräckligt mycket.

Jag minns fester, där vi pratade på trappsteg med regn och cigaretter, där vi dansade, delade rödvin och var medelpunkten. Minns puckey-bus, Judith och Bertils, Videos med Minnie och Riddarprinsessor, Köket, sova över nätter varenda helg, matteplugg, äckliga tjejdrinkar och Cosmopolitan, Simpsons filmen, Muse, fikor, skratt och insider skämt, Zara, Stella McCartney, oändligt antal latte, minns så mycket mer, men mest av allt minns jag alla samtal. Pratet varje kväll. Telefonen som ringde.

Månader efter tyckte jag till varje gång telefonen ringde.

Idag på dagen var det precis ett år sen vi sade hejdå. Det ska jag minnas och skriva en liten notis om senare idag. Men jag tittade igenom lite bilder från förra sportlovet och då var det sol och regn istället för is och snö.











Och plugga det ska jag göra idag med. Men först en titt ut genom fönstret.



Ett år och ack vad tiden går.

Ibland så känner man bara för att gömma sig i en kokong skapad av varmt vatten och ett igendraget draperi, med rök ringlandes upp för det vita kaklet och finska röster surrandes ur radion. Med en oäkting som ärver.  

Jag minns en solig dag på Operans tak. Hur man slöt ögonen och lät det bli rött innanför locken, en typiskt svensk gest. Dåliga skämt om hur man kunde se drottningen och prinsessorna top-less och kylan som omgav, svepte in och gav solens strålar mer makt. För några minuter kände man lycka och lugn. Och under oss pågick repetitionerna till Tosca och byggandet av rekvisiterna till Salome. En balett övades det på och solen skimrade i guldfoajén.

Jag läser en tjejs blogg. Den är rätt så liten skulle jag tro. Vissa dagar läggar hon upp tio inlägg, andra inga alls. Egentligen är det ingen blogg jag skulle läsa - den är felstavad och grammatiken är inte heller på topp. Tjejen är rätt så fjortis och stoltserar med hur mycket pengar hon har till förfogan, fastänn man läser mellan raderna. Jag känner med henne, det känns som hon blivit en lillasyster. En som man måste vaka över, men inte kan göra någonting för. Men vaka, vara där. Igår bad hon folk skriva en positiv och en negativ egenskap om henne: det positiva som huvudsakligen nämndes var att hon var ärlig (och vacker och allt det där).

Sen fick jag reda på att Fjodor hon och jag är födda på samma dag.

Dagarna är besynnerliga.

Sittandes i en gammal tågkupé. En sån där med fåtöljer iklädda i röd sammet, regn strilandes ner för fönstret, kupén fylld med rök - blandat av cigaretter och cigarrer. Det skulle sitta en man i grå kostym i den, han skulle läsa dagstidningen humma instämmande vid läsandet av vissa delar, en förargad uppsyn vid andra. Balansakten, att hålla cigarren i ena handen och dagstidningen, skulle vara en självklarhet för honom. Stirrandes ut genom fönstret, genom de mörka dimmorna, variera blicken mellan landskapet och ens egen avbild, spänna blicken och släppa den. Sänka, bläddra igenom något Agatha Christie skrivit. Svart hår och kindben mittemot.

Näppeligen

Dystopi

Kontemplativ

Burdust

Gallimatias

Afatiker

Dualism

Filantrop