B O K

Jag vet inte vad jag ska göra med denna bok. Å ena sidan är vissa stycken så ofantligt tråkiga att jag bara skummar igenom dem å andra sidan finns det vissa formuleringar och stycken som fastnar; som jag fortfarande kommer att tänka på ibland.

Jag tror jag lägger den på hyllan ett tag; sen kanske jag tar ner den.

En sannerlig manodepressiv roman.

Ibland läser man igenom en bok på en dag och ibland krävs flera, flera veckor. Ibland beror det på yttre omständigheter, ibland på inre, men det kanske huvudsakligen är bokens karaktär som avgör läshastigheten.  Ibland är det för att boken är tråkig som man läser långsamt, ibland för man helt enkelt enbart tål lite lite i taget (vilket inte alls måste tyda på en dålig bok!), ibland för att man vill dryga ut boken - njuta lite lite längre. Som i Norwegian Wood (HAHA gud vilken skoluppsats inledning det blev här då!).

Jag började med att läsa långsamt, lite i taget (att det krävdes lite över en vecka på ett sommarlov är faktis långsamt!) och sen allt på en gång; då jag inte kunde hålla mig. Ville ha allt. Men underbar. Underbar. Sen förstod jag ju inte riktigt varför det stod att Naoko inte älskade; jag menar jag fattade inte riktigt det där. Må det vara för jag är dum, men det kanske faller in mig senare, blir tydligt vid en omläsning, på ålderns höst eller så kommer jag aldrig förstå. Wellwell.

Det är sorgligt det där när man läst en jättebra bok man blir så handfallen. Vad ska jag läsa härnäst liksom; kommer det möta förväntningarna och standarden som har höjts lite lite.

CITAT FINNS!!!!!!1

Och i hålet brer det stora mörkret ut sig, ett mörker som tycks vara ett destillat av all världens mörker. (9)

Döden är inte en motpol till, utan en del av livet. (36)

"Svårt att förklara. Du vet det där Dostojevskij skrev om att spela? Det är precis så det är. När du är omgiven av ett oändligt antal möjligheter är en av de svåraste sakerna att avstå från dem. Fattar du? (50)

Naoko såg på mig med något frånvarande blick och med läpparna lätt åtskilda. Hon såg ut som någon sorts maskin vars kontakt man dragit ur. Hennes ögon var beslöjade: det var som om de var täckta av en tunn hinna som släppte igenom ljus. (56)

Midori satte en Marlboro mellan läpparna och tände den.

"Det är den sortens död som skrämmer mig. När dödens skugga långsamt, långsamt faller över livets mark. Innan du vet ordet av är allt mörkt och du kan inte se. Och folk runtomkring dig ser dig som mer död än levande. Jag skulle hata det. Jag skulle bara inte stå ut med det. (107)

Jag reagerade på samma sätt som när man ser någon försöka måla något overkligt på ett roligt sätt. Det slog mig plötsligt att det här var vad man hade kunnat få som resultat om man hade bett Walt Disney göra en tecknad version av en Munchtavla. Alla husen hade exakt samma färg och form: de var kubformade, hade perfekt höger-vänstersymmetri, stora huvudingångar och massor av fönster. Vägen snirklade sig fram mellan dem som den konstgjorda banan på en trafikskola. Framför varje hus fanns välansade rabatter. Det fanns inte en människa i siktet och gardiner täckte alla fönster. (138)

Det är enkelt att bara snacka, men frågan är om du kan torka skit eller inte när det gäller. (247)

"Jag tycker verkligen om dig, Midori."

"Hur mycket då?"

"Som jag tycker om vårbjörnar."

"Vårbjörnar?" Midori lyfte på huvudet igen. "Vadå vårbjörnar?"

"Du promenerar genom ett fält alldeles ensam en vårdag och då kommer det en söt lite björnunge med sammetspäls och runda små ögon mot dig. Och han säger: "Lilla fröken, vill ni komma och leka rulleken?" Och så rullar du och den lilla björnungen hela dagen i varandras armar nedför en klövertäckt kulle. Fint eller hur?" (304)

Det var då Nagasawas ord plötsligt dök upp i huvudet: "Tyck inte synd om dig själv. Det gör bara skithögar." (325)

"Du vet de där burkarna med blandade småkakor? Somliga är goda och andra inte. Och så äter man upp dem man gillar och de andra är de enda som finns kvar efter ett tag? Det tänker jag alltid på när det händer något jobbigt. "Nu ska jag bara fixa det här och sedan blir allting bra." Livet är en kakburk."  (330)

Medan vi lyssnade på regnet som droppade från taket, kysstes vi och talade om allt mellan himmel och jord - från hur världen skapades till hur vi ville ha våra ägg kokta. (347)

Kizuki, för länge sedan drog du med dig en del av mig in i de dödas värld. Och nu har Naoko gjort samma sak. Ibland får jag en känsla av att jag har förvandlats till en vaktmästare i ett ödsligt museum. Till detta museum kommer aldrig någon - jag vaktar det för min egen skull. (361)

När Reiko spelade gitarr såg hon ut som en sjutton- eller artonårig flicka som tittade på en klänning hon tyckte var fin. Ögonen glittrade, det fanns ett koncentrerat drag kring munnen och ibland drog ett snabbt leende över ansiktet. (374)